Våndan inför födelsedagskalas

Vi har ett barn som fyller år mitt i ledighet, när "alla" är bortresta eller upptagna med annat. Hittills har vi löst kalasfrågan på olika sätt som både vi och barnet varit nöjda med t ex genom kalas för grannbarn eller för barn och vuxna i vår egen bekantskapskrets, men nu börjar vi känna krav på att ordna kalas för klasskamrater inte minst eftersom inbjudningar till dessas kalas haglar till vårt eget barn. Och det är inte vilka kalas som helst utan kalas "på lokal" som olika typer av lekland eller badkalas i simhall. Inte så konstigt kanske att man väljer externa lokaler eftersom man i någon sorts försök att inte utesluta någon bjuder åtminstone halva klassen (den del av klassen som har samma kön som ens eget barn) och i bland till och med hela. I vår familj känner vi oss inte värst bekväma med dessa system. Vi har varken råd eller lust att lägga stora pengar på kalas på något ställe som arrangerar sådana, vårt barn leker med ett urval av både killar och tjejer i klassen vilket om vi ska följa mönstret med att inte utesluta någon skulle tvinga oss att bjuda hela klassen och vi vill överhuvudtaget inte bidra till den eskalerande kalasyran. Under det gångna året har vi sett pyjamaspartyn, diskon, Disneymaskerader mm avlösa varandra. Nu anstränger vi oss för att både skapa en inbjudningslista som speglar barnets krets av lekkamrater och hitta på ett kalas som är roligt men inte haussar förväntningarna på vad man lyckas åstadkomma i kalasväg. Gärna också med ett tema som inbjuder till att kliva utanför de gängse rollerna som annars cementeras genom kalas där klassens tjejer bjuds till prinsessmaskerad medan pojkarna går på piratkalas. Inte drömde jag när vi fick barn om att födelsedagsfirandet skulle ge upphov till en sådan vånda...

Hur tänker män?

Jag blir lite nyfiken. Hur tänker män egentligen? Har av jobbskäl sms:at lite med en manlig bekant. Planerat jobb, och skämtat lite. Ingenting på något sätt under bältet, eller i närheten av att antyda något annat än uppskattning över samarbete. Så dimper det ner ett nytt sms - med en fräckis. Är det för att ragga? för att markera något (lite oklart vad, men kanske någon form av revirpinkning i stil med Hanna Hellquists krönika om sin väntande kompis)? för att det för honom är en helt naturlig fortsättning att från att ha samarbetat bra övergå till att... vadå? tävla i fräckisar? Jag förstår inte vad han vill, och om det var ett försök att ragga undrar jag vad eller vem som fått honom att tro att det var en god idé att inleda med en - dessutom ganska dålig - fräckis?! Jag kan försäkra att på mig funkar det inte. Rycker på axlarna och skiter i honom, vilket tack och lov inte är något problem jobbmässigt heller. Men är ändå nyfiken - hur tänkte han?!