Parkteater!

Bevistar en av Parkteaterns föreställningar. Sommarstockholm visar sig från sin bästa sida med strålande sol över Galärparken (faktiskt nästan besvärande soligt för Anna Petterssons Nästan en helkväll, men det överser vi gärna med), fullt på bänkarna och ännu fler som sitter i gräset runt omkring. Och det slår mig hur fantastiskt det är med Parkteatern i Stockholm; ett varierat program med hög kvalitet, där det finns både flera teater- och sångföreställningar som jag gärna vill se och mer renodlade musikhändelser, alltihop alldeles gratis, och ofta, ofta nära dig! Ett antal programpunkter är redan avklarade och jag grämer mig lite över att jag inte kom iväg varken på Barbro Hörberg-föreställningen eller Edwall/Lugn-programmet (Det sitter någon på vingen). "Sagan om den lilla farbrorn" har jag missat att ta med barnen på. Men för "Klara Hund" är det inte för sent, ännu återstår Balkanbrassbandet Östblocket - och när "De röda skorna" spelas, då ska vi vara där! Vilken fantastisk rikedom att få ta del av!

Sorg - och hoppfullhet?

En knapp vecka efter terrordåden i Norge, för det är så de måste beskrivas, är den dominerande känslan sorg. Sorg över dem som dödades, sorg för anhöriga som är kvar och sorg för dem som skadades. Men också sorg över att vår kultur fostrar en del människor till sådant hat och sådan rädsla för det avvikande. Det är naturligtvis få som skulle ta till de extrema medel som den norske terroristen gjorde - men faktum kvarstår att den sorts kommentarer och det tankegods som kan kopplas samman med norrmannen också återfinns hos andra hatiska grupper och personer. Anne Holt berör detta i en artikel i DN och det har flimrat förbi liknande kommentarer i nyhetsflödet.

Den viktigaste frågan som måste börja tas itu med redan under sorgearbetet är: Hur minskar vi detta hat mot samhället med dess ökande tolerans (vill jag trots allt tro) mot minoritetsgrupper? Denna ökande tolerans, och möjligheten för flera minoritets-grupper att mer öppet utgöra en del av samhället, sticker i ögonen på vissa personer så till den milda grad att den uppfattas som ett hot. Hela Stockholm dansar med i Pridetåget, men efter festivalens arbetspass tar volontärer av sig kännetecken som kan markera dem som hbtq-personer. Att ta plats blir också synonymt med att utsätta sig för hot. Och en del politiker lägger ytterligare bränsle på den hatiska elden - det gäller inte bara Sverigedemokraterna, utan även t ex Kristdemokraterna där Göran Hägglund har utmärkt sig för sina famösa angrepp på allt från familjer som inte faller in i kärnfamiljsmallen till "kulturelit" och "vänster" (vilket jag har bloggat om tidigare).

Något som ger viss tillförsikt är att Norges politiska partier ser en tillströmning av nya medlemmar efter fredagens händelser (DN). Men ska man vara krass så är politik sådär måttligt roligt att syssla med, med många och långa möten som man inte alltid tycker att det kommer något ut av. Vill man se snabbare resultat av sitt engagemang kan andra typer av föreningar och verksamheter där man påverkar samhället eller stödjer enskilda personer eller grupper vara ett alternativ. Och det viktigaste är att komma ihåg att detta inte bara är något som gäller Norge, utan i hög grad även resterande nordiska länder och resten av Europa. Nu är tillfället som kan vända hatrörelserna!

Återstart!

Efter att under en lång tid inte ha haft tid med den här bloggen har skrivandet här åter börjat pocka på. Inte minst händelserna i och utanför Oslo har efter de första dagarnas stumhet skapat ett behov av att formulera mig och få utlopp för de tankar som snurrar varv på varv i huvudet. Jag behåller tills vidare äldre inlägg, men har plockat bort en serie poster från förra sommaren. Har ännu inte något specifikt spår för bloggen, utan det får bli det som faller sig, allt efter lust och behov. Kanske varar skrivklådan bara en kortare tid - kanske håller den i sig längre. Välkommen hit i alla fall!