Att våga se sanningen - och göra något konstruktivt med den!

Söndagens debattartikel i DN har vållat just... debatt. Ane Ørbø Kirkegaard skrev om ett splittrat Norge, om att de åsikter Breivik fört fram inte är utan stöd, inte är enbart enskild galenskap - och bemöttes av en läsarstorm. Jag är sorgligt nog inte tillräckligt insatt i vårt västra grannlands förhållanden för att våga ha en uppfattning om analysen är någorlunda rimlig eller om läsarstormen är berättigad. Men jag ser en risk i att när terrordåden enar Norge och får landet att visa upp en skinande fasad av att alla står tillsammans - då ökar risken för att de som inte känner sig inkluderade i denna gemenskap fortsätter att odla en frustration som riktas mot det samhälle de inte känner sig accepterade av och som de tycker behandlar dem orättvist. Däremot tror jag, precis som Hanne Kjöller påpekar i DN, att det inte bara handlar om just Norge. För oavsett om Kirkegaard är rätt eller fel ute, så kan vi inte låtsas som att de olika perspektiven inte finns där, att det finns fler människor som ansluter sig till samma ideologiska bas som Breivik, i Norge, men också i Sverige och i andra europeiska länder. Och vi måste visa att vi vill något annat och att detta andra leder fram till ett mänskligare samhälle. Vi måste leva som vi lär när vi nu talar om att vi står upp för mångfaldssamhället. För det är glidningen i språket, i beteenden som är farlig - när vi faktiskt inte räknar alla som lika i praktiken. Här finns inga enkla lösningar på t ex segregationsproblem och klassfrågor, men vi måste hela tiden sträva mot ett samhälle som är mänskligt - för alla.

Intolerans och hat

Tog del av en diskussionstråd på facebook och hjärtat gråter än. En vecka har det varit, när hbtq-frågor har lyfts fram och diskuterats mer än de någonsin gör annars. En vecka av lite extra uppmärksamhet och, faktiskt, genom Prideparaden, firande av personer som till vardags inte sällan utsätts för hat, hot och särbehandling. En vecka där hbtq-personer syns i "varje" nyhetsprogram, "varje" tidning. Den veckan är tydligen för mycket för dem som ser sig som moralens väktare och normalitetens väsen. Den veckan får personer att tända på alla cylindrar och spy ut avsky över homosexuella - och i förbifarten även över feminister, omanliga svenska män, och alla möjliga och omöjliga grupperingar.

Det är bara drygt två veckor sedan attentaten i Norge och diskussionen om hur man ska bekämpa de hatiska kommentarerna i dagstidningarnas kommentarsfält och i sociala medier pågår (se tex DN). Men redan höjs tonläget igen och skruvas upp i hatfyllda litanior över andra människor, pga deras sexuella läggning, pga vem de älskar och väljer att dela sin kärlek med. För mig är det obegripligt. Och problemet är väl snarare det, att det bara är just denna vecka som hbtq-personer syns i "varje" nyhetsprogram. Det borde inte vara något märkvärdigt att det sitter homosexuella i TV - lika lite som det borde vara märkvärdigt att det sitter kvinnor eller människor med olika etnisk bakgrund där. Men den ursvenska manlighetsnormen tar stryk - och de ursvenska "riktiga" männen känner sig plötsligen tvingade att "bli bögar". Man kan bara anta att de dömer alla andra efter sig själva och i tron att eftersom de själva tycker att alla bör vara heterosexuella starka män eller heterosexuella vackra kvinnor så måste bögarna anse att alla bör vara homosexuella. Varför så fruktansvärt rädda för det som är olikt?

Mitt hjärta gråter medan jag talar med barnen om tolerans och vikten av att vara nyfiken på i stället för hatisk mot det som är annorlunda jämfört med en själv.