Intolerans och hat

Tog del av en diskussionstråd på facebook och hjärtat gråter än. En vecka har det varit, när hbtq-frågor har lyfts fram och diskuterats mer än de någonsin gör annars. En vecka av lite extra uppmärksamhet och, faktiskt, genom Prideparaden, firande av personer som till vardags inte sällan utsätts för hat, hot och särbehandling. En vecka där hbtq-personer syns i "varje" nyhetsprogram, "varje" tidning. Den veckan är tydligen för mycket för dem som ser sig som moralens väktare och normalitetens väsen. Den veckan får personer att tända på alla cylindrar och spy ut avsky över homosexuella - och i förbifarten även över feminister, omanliga svenska män, och alla möjliga och omöjliga grupperingar.

Det är bara drygt två veckor sedan attentaten i Norge och diskussionen om hur man ska bekämpa de hatiska kommentarerna i dagstidningarnas kommentarsfält och i sociala medier pågår (se tex DN). Men redan höjs tonläget igen och skruvas upp i hatfyllda litanior över andra människor, pga deras sexuella läggning, pga vem de älskar och väljer att dela sin kärlek med. För mig är det obegripligt. Och problemet är väl snarare det, att det bara är just denna vecka som hbtq-personer syns i "varje" nyhetsprogram. Det borde inte vara något märkvärdigt att det sitter homosexuella i TV - lika lite som det borde vara märkvärdigt att det sitter kvinnor eller människor med olika etnisk bakgrund där. Men den ursvenska manlighetsnormen tar stryk - och de ursvenska "riktiga" männen känner sig plötsligen tvingade att "bli bögar". Man kan bara anta att de dömer alla andra efter sig själva och i tron att eftersom de själva tycker att alla bör vara heterosexuella starka män eller heterosexuella vackra kvinnor så måste bögarna anse att alla bör vara homosexuella. Varför så fruktansvärt rädda för det som är olikt?

Mitt hjärta gråter medan jag talar med barnen om tolerans och vikten av att vara nyfiken på i stället för hatisk mot det som är annorlunda jämfört med en själv.