Att våga se sanningen - och göra något konstruktivt med den!

Söndagens debattartikel i DN har vållat just... debatt. Ane Ørbø Kirkegaard skrev om ett splittrat Norge, om att de åsikter Breivik fört fram inte är utan stöd, inte är enbart enskild galenskap - och bemöttes av en läsarstorm. Jag är sorgligt nog inte tillräckligt insatt i vårt västra grannlands förhållanden för att våga ha en uppfattning om analysen är någorlunda rimlig eller om läsarstormen är berättigad. Men jag ser en risk i att när terrordåden enar Norge och får landet att visa upp en skinande fasad av att alla står tillsammans - då ökar risken för att de som inte känner sig inkluderade i denna gemenskap fortsätter att odla en frustration som riktas mot det samhälle de inte känner sig accepterade av och som de tycker behandlar dem orättvist. Däremot tror jag, precis som Hanne Kjöller påpekar i DN, att det inte bara handlar om just Norge. För oavsett om Kirkegaard är rätt eller fel ute, så kan vi inte låtsas som att de olika perspektiven inte finns där, att det finns fler människor som ansluter sig till samma ideologiska bas som Breivik, i Norge, men också i Sverige och i andra europeiska länder. Och vi måste visa att vi vill något annat och att detta andra leder fram till ett mänskligare samhälle. Vi måste leva som vi lär när vi nu talar om att vi står upp för mångfaldssamhället. För det är glidningen i språket, i beteenden som är farlig - när vi faktiskt inte räknar alla som lika i praktiken. Här finns inga enkla lösningar på t ex segregationsproblem och klassfrågor, men vi måste hela tiden sträva mot ett samhälle som är mänskligt - för alla.