Vissa dagar vill vemodet inte vika. Vissa dagar går åt till att vända ut och in på sig själv - utan att bli ett dugg klokare. Vissa dagar undrar man vad de egentligen är bra för.
Visst kan man skylla på hormoner och annat, när humöret går i botten och tålamodet är som en till bristningsgränsen spänd bågsträng. Men det hjälps inte. Det är inte bara hormoner som gör att man då och då funderar över de val som gjorts, mer eller mindre medvetet, och undrar över varför livet blev... en sådan röra, i stället för det där välordnade kaoset som resten av bekantskapskretsen verkar leva i. En röra av älskade barn som ständigt ger upphov till olika dåliga samveten, härliga vänner som det aldrig finns nog med tid till och nyare och äldre kärlekar av mer eller mindre trassligt slag. För att inte tala om alla dessa olika engagemang som pockar på ens uppmärksamhet och där man aldrig hinner göra nog, eller det till oigenkännlighet, eller kanske bara alltför igenkännligt, ostädade huset. I 40-årsåldern undrar jag fortfarande över när jag ska bli vuxen på riktigt och lyckas reda upp mitt liv så att det åtminstone blir ett välordnat kaos.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar