Att mista en framtid

Insidan i DN skriver om missfall - och den tystnad man ofta möts av när det inte blir något barn, särskilt när det händer tidigt i en graviditet. Jag kan inte annat än instämma. Vi hade redan barn och hade inte planerat något ytterligare. Men det råkade bli så. Det tog några dagar att känna efter vad vi skulle klara, men sedan omfattade vi det nya med glädje, spänning och förväntan. Bara för att vid ett tidigt ultraljud få höra att det lilla livet därinne inte längre växte. Vi hade inte berättat för andra om graviditeten än - men det var självklart att berätta att missfallet skett eftersom jag var tvungen att vara hemma från jobbet och sedan blödde under lång tid efteråt. De som verkligen kunde bemöta beskedet var de som själva råkat ut för detsamma. Ytterligare några visade tillräcklig förståelse för att man skulle känna att man inte var löjlig. Men jag har fortfarande svårt att förlåta min partner och några andra närstående vänner för deras fullständiga kallsinthet inför att en hel framtid rycktes undan och den sorg det skapade att inte längre bära ett växande foster.