Genusfrågor skrämmer fortfarande

Jag vet inte hur debatten poppade upp denna gång, men nu diskuteras genus och könsroller i media igen. Bara i DN finns flera artiklar; debattinlägg från någon som inte gillar det alls, ett förslag från Miljöpartiet i Stockholm stad om att varje förskola ska ha en genuspedagog, en artikel om Sveriges första bok där 'hen' används som pronomen i stället för hon eller han, en uppföljning om nuläget för några av barnen från Sveriges första genusmedvetna förskola, Tittmyran och en artikel om hur en familj som givit sina barn könsneutrala namn till viss del möts av provocerade reaktioner.

Jag blir lite trött. Orkar inte ens uppbåda någon ilska. Det händer så lite, och det går så långsamt - och av och till går det till och med bakåt. Men det är väl det där med rädslorna - för hur ska barnen veta vem de ska bli kära i om alla är likadana, och hur ska de förstå att alla människor är lika värda, även om somliga är det lite mer, om alla är likadana? Och, inte minst, vad ska folk säga om lille Kalle, 4 år, kommer i glittrig tröja - de kan ju tro att han är bög! Flickor har visserligen den nackdelen att allt typiskt tjejigt är det mest nedvärderade - men å andra sidan så är det begripligt om en del därför föredrar att vara lite pojkflickor (finns begreppet flickpojke överhuvudtaget?). Bara de inte blir alltför manhaftiga, förstås, pojkflickorna.

Vi försöker med våra barn, inte så strukturerat som familjen i DN-artikeln, men vi försöker visa på alternativa vägar, inte stänga dörrar. Men sedan kommer hela det omgivande samhället och lägger på sina värderingar. Jag tycker vansinnigt illa om det tryck, och det handlar inte bara om könsroller utan om tex status med hjälp av prylar, aktiviteter mm, som barnen hela tiden utsätts för. Inte sällan kan man i princip höra någon klasskompis förälders ord komma ur munnen på barnen när de säger saker som de omöjligen kan ha kommit på själva, tex om hur flickor och pojkar ska vara eller inte vara. Jag kan väl bara hoppas att även vi omvänt har någon påverkan på familjer som är mer konservativt lagda när deras barn upprepar vad våra barn hört av oss och fört vidare i skola och förskola... Och snart ska vi gå och se Boulevardteaterns uppsättning av Kenta och barbisarna (efter Pija Lindenbaums bok med samma namn)!