Fler studenter till universitet och högskolor?

Svårare att få jobb, fler som vill plugga - men hittills har regeringens satsningar på ökat antal platser varit måttliga eller obefintliga. Nu föreslår Jan Björklund en utbyggnad. I DN säger han:

– Vi bör bygga ut ganska snabbt. Lärare finns och lokaler finns, det fattas bara ett beslut. Det är bättre att ungdomarna studerar än att de går arbetslösa.

Jag håller i stort sett med. Det är nedbrytande att gå arbetslös när man vill ha ett jobb, och det finns starka skäl att ge möjlighet till högre utbildning för dem som vill - men att vara arbetslös betyder inte nödvändigtvis att man vill plugga. När Björklund säger att lärare och lokaler finns undrar jag hur mycket han vet om vardagen på universitet och högskolor, och vilka resursåtgärder han tänker sig. På de institutioner jag känner till finns inget överskott på anställda lärare/forskare, tvärt om sliter många på obetald övertid - eller känner sig tvingade att låta de egna forskningsprojekten bli lidande för att det går åt mer tid till undervisning än vad man får ut. Detta gäller i ännu högre grad på kurser med många studieovana.

Om Björklund tänker sig att anställa fler lärare skulle det vara en annan sak - som nydisputerad forskare är man ofta hänvisad till osäkra vikariat eller att söka externa forskningsmedel i hård konkurrens med etablerade forskare. Många får söka sig till annat jobb, vilket är gott och väl om man får något annat jobb. En doktorsexamen tenderar dock paradoxalt nog att diskvalificera en från många andra jobb, eftersom man betraktas som för "snäv" i sin kompetens, alltför problematiserande och - inte sällan - med en bristande förankring i "verkligheten", i betydelsen den värld som ligger utanför universitetens väggar. Kunde man med Björklunds utbyggnadssatsning anställa ett antal lärare vore det en lovvärd satsning inte bara på att öka kvalitet och tillgänglighet i högre utbildning, utan också på att skapa arbetstillfällen till fler av de forskare/lärare vars kompetens samhället som helhet i dag ofta slarvar bort. En konjunkturrelaterad utbyggnad tror jag dock inte ger några varaktiga jobb av det slaget att hoppas på. Tyvärr.

Att aldrig hinna

Varje halvår ungefär tror jag att bara jag klarar resten av det här halvåret så blir det bättre i höst/vår. Då ska jag få mer tid att ägna åt barnen. Då ska jag ta tag i alla surdegar hemmavid och på jobbet. Och då ska jag hinna stjäla några minuter åt mitt eget välbefinnande. Halvåren kommer och går, men det enda som är bergfast är att tiden aldrig räcker till. Kanske vill jag för mycket, kanske är jag bara hopplöst ineffektiv. Vet bara att jag aldrig är i närheten av att klara allt det jag hoppas, önskar, föresätter mig. Men kanske blir det bättre efter sommaren, kanske kommer hösten att fungera...

Ett steg framåt, två steg tillbaka

Har redan haft det mesta av min semester och lyckades pricka in två vädermässigt bra veckor. Härligt med sol och bad och två barn som far omkring på sommarstället med fri tillgång till mormor, morfar och moster.

Men nu är jag tillbaka på jobbet. Jag jobbar på ett universitet och här är sommartid i många fall ganska ödsligt. Några enstaka ytterligare personer smyger omkring i korridorerna, men det vore synd att beskriva det som livligt. På gott och ont. Kan man koncentrera sig och jobba effektivt skadar det inte med lite lugn och ro. Har man kört fast och sitter dagarna i ända och vrider och vänder på olika textsnuttar längtar man efter något som då och då bryter dödläget. Det kanske inte skulle gå bättre att jobba, men det skulle i alla fall vara roligare att vara på jobbet. Och jag är för närvarande strandad i skrivprocessen. För varje problem jag löser uppstår två nya. Och som vanligt är tiden knapp. Finner mig själv i superstress när jag borde vara utvilad efter ledigheten. I dag dessutom trött efter att ha sovit dåligt, vilket varken förbättrar skrivförmågan eller minskar stressen.