Våndan inför födelsedagskalas

Vi har ett barn som fyller år mitt i ledighet, när "alla" är bortresta eller upptagna med annat. Hittills har vi löst kalasfrågan på olika sätt som både vi och barnet varit nöjda med t ex genom kalas för grannbarn eller för barn och vuxna i vår egen bekantskapskrets, men nu börjar vi känna krav på att ordna kalas för klasskamrater inte minst eftersom inbjudningar till dessas kalas haglar till vårt eget barn. Och det är inte vilka kalas som helst utan kalas "på lokal" som olika typer av lekland eller badkalas i simhall. Inte så konstigt kanske att man väljer externa lokaler eftersom man i någon sorts försök att inte utesluta någon bjuder åtminstone halva klassen (den del av klassen som har samma kön som ens eget barn) och i bland till och med hela. I vår familj känner vi oss inte värst bekväma med dessa system. Vi har varken råd eller lust att lägga stora pengar på kalas på något ställe som arrangerar sådana, vårt barn leker med ett urval av både killar och tjejer i klassen vilket om vi ska följa mönstret med att inte utesluta någon skulle tvinga oss att bjuda hela klassen och vi vill överhuvudtaget inte bidra till den eskalerande kalasyran. Under det gångna året har vi sett pyjamaspartyn, diskon, Disneymaskerader mm avlösa varandra. Nu anstränger vi oss för att både skapa en inbjudningslista som speglar barnets krets av lekkamrater och hitta på ett kalas som är roligt men inte haussar förväntningarna på vad man lyckas åstadkomma i kalasväg. Gärna också med ett tema som inbjuder till att kliva utanför de gängse rollerna som annars cementeras genom kalas där klassens tjejer bjuds till prinsessmaskerad medan pojkarna går på piratkalas. Inte drömde jag när vi fick barn om att födelsedagsfirandet skulle ge upphov till en sådan vånda...

Septemberkväll

Höst i hjärtat och löven som faller. Septembersolen som sken under dagen håller ändå något av sommaren kvar. Vad är det för tomhet som gör att jag hela tiden letar efter något att fylla den med, ett åtagande, en vän, någon som bryr sig om!? Vad är det som gör att vi sitter på varsin våning, framför varsitt skrivbord i stället för att sitta i soffan och prata med varandra? Vad är det som gör att vi inte längre når fram, inte längre anstränger oss? Vad är det som gör att vi inte intresserar oss för varandras inre längtan? Det går inte längre att skylla på barnen, på att småbarnsåren äter en och tar all energi. Vi har gått mycket längre ifrån varandra än så - och jag vet inte ens om jag verkligen vill ändra på det. Kanske har jag givit upp efter alla försök jag trots allt har gjort med att kommunicera, kanske är jag bara lat, men kanske är jag rädd för att behöva inse att vi faktiskt inte alls förstår varandra - och för vad det skulle innebära...

Att aldrig hinna

Varje halvår ungefär tror jag att bara jag klarar resten av det här halvåret så blir det bättre i höst/vår. Då ska jag få mer tid att ägna åt barnen. Då ska jag ta tag i alla surdegar hemmavid och på jobbet. Och då ska jag hinna stjäla några minuter åt mitt eget välbefinnande. Halvåren kommer och går, men det enda som är bergfast är att tiden aldrig räcker till. Kanske vill jag för mycket, kanske är jag bara hopplöst ineffektiv. Vet bara att jag aldrig är i närheten av att klara allt det jag hoppas, önskar, föresätter mig. Men kanske blir det bättre efter sommaren, kanske kommer hösten att fungera...

Saker jag tycker om

Ibland kan det bli lite för mycket morrande. Jag har ägnat några dagar åt att mer noga lägga märke till alla små, vardagliga saker som så lätt försvinner bakom ilska och irritation över det som inte fungerar som det ska. Här är några exempel på vad jag njutit av:

• bada i alldeles stilla sjö i mulet väder när världen liksom håller andan
• gosa med barnen
• höra regnet mot taket och vinden i träden när jag vaknar i varm säng på natten
• diska tillsammans med barnen - utan katastrofer och utan att bli arg
• äta solvarma vita vinbär direkt från busken
• kunna kramas med min man igen - mind you, vi har inte löst haveriet från för några veckor sedan, det är bara nedstoppat längst ner i smutstvättskorgen, och det är inget bra sätt att lösa problem. Men mänsklig närhet är inte att förakta
• läsa böcker för barnen

Så lätt att glömma, men så viktigt för att göra livet mer uthärdligt!

Rätten till semester utomlands

Sedan ett antal år tillbaka har tidningarna inför somrarna skrivit om hur synd det är om familjer som inte har råd med en årlig semesterresa utomlands. I år har dock dessa artiklar pga det ekonomiska läget bytts ut mot dito på temat "hemester" - semestrande i närområdet eller åtminstone inom Sveriges gränser. Kanske kan det väcka en bestående trend att man inte alltid måste åka långt bort för att ha en fullvärdig semester? För sedan när är semester utomlands en (svensk) mänsklig rättighet? Att man behöver semester, och gärna miljöombyte, råder ingen tvekan om - men vad i hela friden säger att den bästa formen är att varje år åka till ett annat land?! Att ibland få vara utomlands på semestern (eller i andra sammanhang) tror jag är utvecklande. Att få upp ögonen för hur det är på andra platser och se något annorlunda. Men att kunna njuta av de mer vardagliga upplevelserna är lika viktigt. Och ofta återkommande utlandssemestrar kan lätt bli slentrian - hur mycket tillgodogör man sig då? Det är inte farligt att hinna längta efter något. Att känna att man aldrig har råd, och aldrig kan "leva upp" till det som andra gör är dock nedbrytande. Därför hoppas jag att en ändring av den norm som tidningarna har förmedlat om att man ska åka utomlands varje sommar är på gång.


Själv är jag sedan barnsben bortskämd med tillgång till sommarställe och rör mig helst inte någon längre sträcka under sommarsemestern. För mina barn (ca 4 och 7 år) liksom för oss vuxna duger badsjön nära sommarhuset lika bra - eller bättre - som en fullpackad strand vid Medelhavet. Tids nog blir det dags för utlandssemester (hittills har hela familjen varit med mig utomlands när jag har jobbat), men tills vidare njuter vi av det som sommarstället kan erbjuda.

Så enkelt men ändå så svårt

Pratade med en kompis häromdagen. Haveri i hennes förhållande. Haveri i mitt. Fler haverier i bekantskapskretsen. I nästan varje fall kommer vi fram till att det är kommunikationen som inte fungerar, det och att man inte ser eller "möter" varandra och varandras behov. Att ömsesidigheten förvandlats till en tävling om att tillgodose sina egna behov - för gör man det inte själv så gör ingen det. Kanske kvasipsykologi, men det är så det ser ut i mitt förhållande. För några veckor sedan tänkte jag att nä, nu får det vara nog. Vad som helst är bättre än det här. Och att leva själv (utan partner) är inget som skrämmer mig, snarare tvärt om. Så tänkte jag på att rycka upp barnen ur deras invanda miljö, med kompisar, dagis, skola/fritids, all oro som en flytt, separation och dubbla boenden skulle innebära. Och jag kan inte. Jag trodde aldrig jag skulle säga något sådant, men tills vidare stannar jag kvar - för barnens skull. Så länge de inte märker att förhållandet är dåligt. Som det är nu är det inga gräl, inga påhopp, men en stumhet och ett avstånd mellan oss vuxna i situationer utanför vardagslivets alla åtaganden. Förändras det till det sämre får man göra en ny bedömning, men tills vidare biter jag ihop och står ut.