Parkteater!

Bevistar en av Parkteaterns föreställningar. Sommarstockholm visar sig från sin bästa sida med strålande sol över Galärparken (faktiskt nästan besvärande soligt för Anna Petterssons Nästan en helkväll, men det överser vi gärna med), fullt på bänkarna och ännu fler som sitter i gräset runt omkring. Och det slår mig hur fantastiskt det är med Parkteatern i Stockholm; ett varierat program med hög kvalitet, där det finns både flera teater- och sångföreställningar som jag gärna vill se och mer renodlade musikhändelser, alltihop alldeles gratis, och ofta, ofta nära dig! Ett antal programpunkter är redan avklarade och jag grämer mig lite över att jag inte kom iväg varken på Barbro Hörberg-föreställningen eller Edwall/Lugn-programmet (Det sitter någon på vingen). "Sagan om den lilla farbrorn" har jag missat att ta med barnen på. Men för "Klara Hund" är det inte för sent, ännu återstår Balkanbrassbandet Östblocket - och när "De röda skorna" spelas, då ska vi vara där! Vilken fantastisk rikedom att få ta del av!

Våndan inför födelsedagskalas

Vi har ett barn som fyller år mitt i ledighet, när "alla" är bortresta eller upptagna med annat. Hittills har vi löst kalasfrågan på olika sätt som både vi och barnet varit nöjda med t ex genom kalas för grannbarn eller för barn och vuxna i vår egen bekantskapskrets, men nu börjar vi känna krav på att ordna kalas för klasskamrater inte minst eftersom inbjudningar till dessas kalas haglar till vårt eget barn. Och det är inte vilka kalas som helst utan kalas "på lokal" som olika typer av lekland eller badkalas i simhall. Inte så konstigt kanske att man väljer externa lokaler eftersom man i någon sorts försök att inte utesluta någon bjuder åtminstone halva klassen (den del av klassen som har samma kön som ens eget barn) och i bland till och med hela. I vår familj känner vi oss inte värst bekväma med dessa system. Vi har varken råd eller lust att lägga stora pengar på kalas på något ställe som arrangerar sådana, vårt barn leker med ett urval av både killar och tjejer i klassen vilket om vi ska följa mönstret med att inte utesluta någon skulle tvinga oss att bjuda hela klassen och vi vill överhuvudtaget inte bidra till den eskalerande kalasyran. Under det gångna året har vi sett pyjamaspartyn, diskon, Disneymaskerader mm avlösa varandra. Nu anstränger vi oss för att både skapa en inbjudningslista som speglar barnets krets av lekkamrater och hitta på ett kalas som är roligt men inte haussar förväntningarna på vad man lyckas åstadkomma i kalasväg. Gärna också med ett tema som inbjuder till att kliva utanför de gängse rollerna som annars cementeras genom kalas där klassens tjejer bjuds till prinsessmaskerad medan pojkarna går på piratkalas. Inte drömde jag när vi fick barn om att födelsedagsfirandet skulle ge upphov till en sådan vånda...

Riktiga föräldrar

Har sedan terminens första föräldramöte haft lite dåligt samvete över att jag inte jublar inför alla åtaganden om loppisar, klassfester, skolresor, julmarknader och annat som följer med att barnen går i skolan. Tycker att jag har svårt nog att hinna med vardagen som den är, vilket möttes med kompakt oförståelse när jag försökte bromsa lite vid föräldramötet. Dålig förälder skrivet över pannan sedan dess. Nu börjar jag dock landa i att jag mycket hellre ägnar tiden åt barnens utveckling, läxläsning och att göra saker tillsammans än att flera gånger per termin behöva umgås i flock med barnens klasskamraters föräldrar. Någon enstaka gång - javisst! Men när det ska bakas och lagas och säljas och ordnas och städas och donas gång på gång, då lägger jag hellre den tiden på mitt eget eftersatta hushåll. Och den prioriteringen har jag inga problem med att stå för.

Leksaker, motion och folkhälsa

Ibland undrar jag extra mycket över världen. Många vuxna lägger massor av tid och kraft på att gå ner i vikt eller hålla en idealvikt, både av utseendemässiga och hälsoskäl. Men man kör bil överallt och snart sagt varenda väska större än en ryggsäck har hjul så man ska slippa bära den - samtidigt som man går på gym och springer på "löpande band" och styrketränar.

I samma anda skjutsas barn i bilar och barnvagnar även kortare sträckor till dagis och aktiviteter. Sedan några år har jag även med stigande förvåning iakttagit de leksaker som grannarnas barn stoltserar med (och mina barn ibland suktar efter). Att man stoppar i batterier så att det ska låta och blinka om en massa saker är ingen nyhet, men när "trampbilarna" förses med batterier och den pojke på "sparkcykel" som jag mötte på närmare håll visade sig åka på ett litet motorförsett fordon med sadel att sitta på börjar jag undra vad som händer. Hela vitsen med att växa upp och leka är ju (förutom att det är roligt) att lära sig hur kroppen fungerar, att få utlopp för sitt rörelsebehov, träna motorik, balans mm, använda fantasin osv. Vad händer med de barn som förses med leksaker som "gör allt" åt dem, både tankemässigt men nu också motoriskt? Om vi ser en trend av viktökning kopplat till negativa effekter på hälsan - varför avvänjer vi våra barn från alla former av "naturlig" motion (naturlig i betydelsen det som kommer med av bara farten)? Pryltokighet? Statushets? Eller bara dumhet?!

Får man ångra sina barn?

När man inte orkar mer, när tålamodet tryter, när man inte är den vuxna förebild man föresatt sig att vara, när familjelivet är mer kaos och konflikter än värme och närhet - får man ångra sina barn då? Inte ångra de trots allt underbara varelserna man satt till världen, men ångra att man åtagit sig något så stort som att stödja två barn till att bli trygga, starka och helst rimligt välmående personer, fysiskt och psykiskt. När man inte förstår hur man ska lyckas, får man ångra sin hybris då?

Uppmuntran och utmaningar

Hur gör man för att uppmuntra sina barn att lära sig nya saker? Att få dem att ta sig an svårigheter som utmaningar till för att övervinnas i stället för att förvänta sig att man ska kunna allt från början - och kan man inte direkt så får det vara! Hur gör man för att behålla en positiv känsla hos barnet när man försöker stötta dem i sitt lärande, oavsett om det handlar om att lära sig skriva, cykla, läsa eller simma. Hur behåller man giltigheten i påståendet att "det här är kul" när man måste tjata, tjata, tjata om att öva. Försöker visa på framstegen, visa på att det går bättre och bättre, förmedla att barnen ska vara stolta över att deras ansträngningar har lett fram till förbättrade förmågor. Men känner mig helt fel ute när sjuåringen frågar: Tycker du att jag var duktig nu? efter att ha skrivit ett kort brev till en kompis i en annan del av landet. Det är klart jag tycker, men det var liksom inte poängen. Hur får man barnen att lära sig samtidigt som man undviker att göra dem till prestationsdårar beroende av att någon annan tycker att de är duktiga?

En bra förälder

Hur är man en bra förälder? En mamma förväntas ge upp det mesta av sitt eget liv för sina barn - och det är något som bara förutsätts, inga eloger för det. En pappa kommer undan med betydligt mindre - och får beröm för betydligt mindre. Detta har gått igen i det mesta av det jag har läst i föräldratidningar och deras egenproducerade handböcker om föräldraskap. Därför är jag inte ett dugg förvånad över hur sajter på nätet hanterar pappornas närvaro, eller brist på närvaro, vilket debatterats i DN. Sajten Allt om barn anser sig, i intervju i DN (som också pushar för olika artiklar mm på sajten varje dag) vara till för att stödja mammorna - synonym till föräldrar får man anta:

Men vår främsta målgrupp är ändå mammor och kvinnor. Vi vill stärka dessa
och få dem att känna sig trygga i sina roller och i sina kroppar. Till exempel att det är okej att amma hur länge och mycket man vill och att det är normalt att magen hänger efter graviditeten, säger Kristin Gunnarsson. (uppföljningsartikel i DN)

Papporna göre sig icke besvär. Eftersom min yngsta nu är cirka fyra år är det ett tag sedan jag läste tidningar och böcker riktade till föräldrar och/eller blivande föräldrar, så jag är inte helt uppdaterad, men av allt att döma råder ungefär samma förhållanden som då, inte bara inom mediavärlden. Bland annat reagerade jag "på min tid" över att

• pappor uppmuntras (även av försäkringskassan) till att vara föräldralediga för sin egen skull, det sägs sällan något om att dela ansvaret för barnen, eller att barnen skulle vinna på det (vilket jag är fullt övertygad om att de gör);
• mammorna får råd om att låta papporna vara föräldrar "på sitt sätt" - bl a har det tagit sig uttryck i en uppmaning i en föräldratidning jag läste om att inte säga något om att pappan tar med saft som dricka till parken för att resten av dagarna tar ju mamman med vatten (underförstått att pappan endast i undantagsfall går till parken);
• ingenting skrivs heller om att mamman, som oftast är hemma mest under den första delen av föräldraledigheten, kanske har värdefulla erfarenheter att dela med sig av inför att det blir pappans tur att vara hemma. I stället ska mamman ligga lågt och inte tvinga på pappan information;
• sättet att skriva artiklar riktar sig ofta till mammor/kvinnor, både vad gäller val av teman och tonfallet i artiklarna. Det är inte underligt att om man har mammor som sin målgrupp så är det få manliga läsare (finns de alls?) som svarar på efterlysningar i läsekretsen (något som Kristin Gunnarsson i DN:s uppföljningsartikel uttryckte förvåning över). Men detta stänger papporna ute och bidrar i sin tur till att förstärka normen att de inte förväntas ta något ansvar/vara inblandade i frågor som rör barnen;
• BVC var uppenbart dåligt rustat för att möta pappor, särskilt om de kom ensamma med barn under 1 år, för att inte tala om ifall de försökte delta i de grupper som många BVC:er håller i för nyblivna föräldrar (vilket i det här fallet också verkade vara en synonym till mammor).

Det finna massor av fler exempel, och jag skulle kunna skriva mycket mer om föräldraroller, könsroller mm (och återkommer säkert vid senare tillfällen), men sammanfattningsvis kan man konstatera att pappor slipper undan mängder av de krav som ställs på mammor och kan forma sitt föräldraskap på ett friare sätt. Priset för detta är dock att de fortfarande exkluderas ur normen för begreppet föräldrar - och därmed ur alla vardagssammanhang. Jag läste för flera år sedan boken "Att göra kön : om vårt våldsamma behov av att vara kvinnor och män" av Ylva Elvin-Nowak och Helene Thomsson (finns bl a här) och minns en kommentar av en mamma som hämtade barn på dagis en dag i veckan, övriga hämtade pappan. Hon var mäkta frustrerad över att det var just på hennes hämtdagar som stövlarna var för små, det saknades extrakläder osv osv. Barnets pappa informerades aldrig om sådant.

Helena Rönnberg, chefredaktör för Vi Föräldrar, tror att man måste höja statusen i föräldraskapet samt införa individuell och lika delad föräldrapenning. Jag tror att man måste få - och inte minst tillåta - männen/papporna att ta sitt ansvar, i alla sammanhang. Individuell föräldrapenning är ett steg i rätt riktning, men under tiden är det lika viktigt att de organ där föräldraskap diskuteras vänder sig till alla föräldrar, inte bara till dem med uttänjda magar.

Rätten till semester utomlands

Sedan ett antal år tillbaka har tidningarna inför somrarna skrivit om hur synd det är om familjer som inte har råd med en årlig semesterresa utomlands. I år har dock dessa artiklar pga det ekonomiska läget bytts ut mot dito på temat "hemester" - semestrande i närområdet eller åtminstone inom Sveriges gränser. Kanske kan det väcka en bestående trend att man inte alltid måste åka långt bort för att ha en fullvärdig semester? För sedan när är semester utomlands en (svensk) mänsklig rättighet? Att man behöver semester, och gärna miljöombyte, råder ingen tvekan om - men vad i hela friden säger att den bästa formen är att varje år åka till ett annat land?! Att ibland få vara utomlands på semestern (eller i andra sammanhang) tror jag är utvecklande. Att få upp ögonen för hur det är på andra platser och se något annorlunda. Men att kunna njuta av de mer vardagliga upplevelserna är lika viktigt. Och ofta återkommande utlandssemestrar kan lätt bli slentrian - hur mycket tillgodogör man sig då? Det är inte farligt att hinna längta efter något. Att känna att man aldrig har råd, och aldrig kan "leva upp" till det som andra gör är dock nedbrytande. Därför hoppas jag att en ändring av den norm som tidningarna har förmedlat om att man ska åka utomlands varje sommar är på gång.


Själv är jag sedan barnsben bortskämd med tillgång till sommarställe och rör mig helst inte någon längre sträcka under sommarsemestern. För mina barn (ca 4 och 7 år) liksom för oss vuxna duger badsjön nära sommarhuset lika bra - eller bättre - som en fullpackad strand vid Medelhavet. Tids nog blir det dags för utlandssemester (hittills har hela familjen varit med mig utomlands när jag har jobbat), men tills vidare njuter vi av det som sommarstället kan erbjuda.

Så enkelt men ändå så svårt

Pratade med en kompis häromdagen. Haveri i hennes förhållande. Haveri i mitt. Fler haverier i bekantskapskretsen. I nästan varje fall kommer vi fram till att det är kommunikationen som inte fungerar, det och att man inte ser eller "möter" varandra och varandras behov. Att ömsesidigheten förvandlats till en tävling om att tillgodose sina egna behov - för gör man det inte själv så gör ingen det. Kanske kvasipsykologi, men det är så det ser ut i mitt förhållande. För några veckor sedan tänkte jag att nä, nu får det vara nog. Vad som helst är bättre än det här. Och att leva själv (utan partner) är inget som skrämmer mig, snarare tvärt om. Så tänkte jag på att rycka upp barnen ur deras invanda miljö, med kompisar, dagis, skola/fritids, all oro som en flytt, separation och dubbla boenden skulle innebära. Och jag kan inte. Jag trodde aldrig jag skulle säga något sådant, men tills vidare stannar jag kvar - för barnens skull. Så länge de inte märker att förhållandet är dåligt. Som det är nu är det inga gräl, inga påhopp, men en stumhet och ett avstånd mellan oss vuxna i situationer utanför vardagslivets alla åtaganden. Förändras det till det sämre får man göra en ny bedömning, men tills vidare biter jag ihop och står ut.