Riktiga föräldrar

Har sedan terminens första föräldramöte haft lite dåligt samvete över att jag inte jublar inför alla åtaganden om loppisar, klassfester, skolresor, julmarknader och annat som följer med att barnen går i skolan. Tycker att jag har svårt nog att hinna med vardagen som den är, vilket möttes med kompakt oförståelse när jag försökte bromsa lite vid föräldramötet. Dålig förälder skrivet över pannan sedan dess. Nu börjar jag dock landa i att jag mycket hellre ägnar tiden åt barnens utveckling, läxläsning och att göra saker tillsammans än att flera gånger per termin behöva umgås i flock med barnens klasskamraters föräldrar. Någon enstaka gång - javisst! Men när det ska bakas och lagas och säljas och ordnas och städas och donas gång på gång, då lägger jag hellre den tiden på mitt eget eftersatta hushåll. Och den prioriteringen har jag inga problem med att stå för.

Bitterfittan

Läser Maria Svelands bok "Bitterfittan" (långt efter alla andra, anar jag). Som bok vet jag inte om jag är så imponerad av den - språkmässigt eller skildringarna av miljöer och personer. Men hon har ju onekligen poänger, och inte särskilt upplyftande sådana.

Det som slår mig är dock hur vi som vuxit upp i tron att vi faktiskt är lika värda, lika kompetenta som män, och som bildat familjer med män som är jämförelsevis jämställda, som deltar i familjen på ett helt annat sätt än (majoriteten av) tidigare generationers män gjorde, ändå blir så besvikna och känner oss så... orättvist utsatta. Jag ser i mitt eget förhållande att vi delar på väldigt mycket av vardagslivets sysslor, hämtar, lämnar, handlar, lagar mat. Han gör nog inte sällan mer än jag. Ändå är jag inte nöjd. Och jag ser förklaringen som uppdelad i två delar: Dels är det ändå alltid, alltid jag som har ansvaret, ska se helheten, kolla att allt funkar, finns, görs. Och jag vill inte ha det ansvaret ensam, jag vill inte att det ska bero enbart på mig om läxorna blir gjorda, smutsiga kläder tas hem från dagis, nya stövlar inhandlas osv. Dels är det den kommunikationslösa tävlingen när allt redan har gått snett - när han inte ställer upp på mig orkar jag inte längre ställa upp på honom. Den snålhet med omsorg och tid för och med varandra som infinner sig när man hela tiden kämpar för att själv överleva, och inte klarar av att tala med varandra. Stumheten och kylan inför varandra. Den infann sig efter att vi fått barn. Och det är den som Sveland beskriver så på pricken. Kanske är vi bortskämda när vi inte nöjer oss med att behöva göra mindre av hushållsarbetet än tidigare generationers kvinnor. Men kanske är det också så att riktig jämställdhet når vi inte förrän vi verkligen anstränger oss för och kommunicerar med varandra.

Leksaker, motion och folkhälsa

Ibland undrar jag extra mycket över världen. Många vuxna lägger massor av tid och kraft på att gå ner i vikt eller hålla en idealvikt, både av utseendemässiga och hälsoskäl. Men man kör bil överallt och snart sagt varenda väska större än en ryggsäck har hjul så man ska slippa bära den - samtidigt som man går på gym och springer på "löpande band" och styrketränar.

I samma anda skjutsas barn i bilar och barnvagnar även kortare sträckor till dagis och aktiviteter. Sedan några år har jag även med stigande förvåning iakttagit de leksaker som grannarnas barn stoltserar med (och mina barn ibland suktar efter). Att man stoppar i batterier så att det ska låta och blinka om en massa saker är ingen nyhet, men när "trampbilarna" förses med batterier och den pojke på "sparkcykel" som jag mötte på närmare håll visade sig åka på ett litet motorförsett fordon med sadel att sitta på börjar jag undra vad som händer. Hela vitsen med att växa upp och leka är ju (förutom att det är roligt) att lära sig hur kroppen fungerar, att få utlopp för sitt rörelsebehov, träna motorik, balans mm, använda fantasin osv. Vad händer med de barn som förses med leksaker som "gör allt" åt dem, både tankemässigt men nu också motoriskt? Om vi ser en trend av viktökning kopplat till negativa effekter på hälsan - varför avvänjer vi våra barn från alla former av "naturlig" motion (naturlig i betydelsen det som kommer med av bara farten)? Pryltokighet? Statushets? Eller bara dumhet?!

Får man ångra sina barn?

När man inte orkar mer, när tålamodet tryter, när man inte är den vuxna förebild man föresatt sig att vara, när familjelivet är mer kaos och konflikter än värme och närhet - får man ångra sina barn då? Inte ångra de trots allt underbara varelserna man satt till världen, men ångra att man åtagit sig något så stort som att stödja två barn till att bli trygga, starka och helst rimligt välmående personer, fysiskt och psykiskt. När man inte förstår hur man ska lyckas, får man ångra sin hybris då?

Destruktiva beteenden

Går förbi "vårt" dagis och kan konstatera att några pigga medborgare har roat sig med att bryta loss bordsskivor från barnens utebord. Vad är det som gör det så oemotståndligt tillfredställande att förstöra för andra, vare sig det gäller dagisgårdar, väntkurer för bussar eller på tågstationer eller andra "allmänna" inrättningar?! Vad är det som gör att man sparkar ner och river sönder saker som man rimligtvis själv också skulle kunna dra nytta av?

Ibland förklarar man det med att uttråkade ungdomar som inte har någonstans att ta vägen bär sig åt på detta sätt. Vad säger det om våra förväntningar på ungdomar (och andra), om hur man uppför sig - oavsett om man har tråkigt eller ej - och vad som är OK att göra? Och vad säger det om våra förväntningar på föräldrarna till dessa ungdomar, hur mycket koll man har på vad ens barn har för sig när de är ute? Jag tycker att det är beklämmande. Dessutom finns den ekonomiska aspekten att ju mer som förstörs, desto större blir kostnaderna för att reparera och återställa (i den mån det finns några pengar för sådant) - och desto mindre pengar blir över för vettigare kostnader. Och jag kan inte förstå nöjet i förstöra för någon annan.

Uppmuntran och utmaningar

Hur gör man för att uppmuntra sina barn att lära sig nya saker? Att få dem att ta sig an svårigheter som utmaningar till för att övervinnas i stället för att förvänta sig att man ska kunna allt från början - och kan man inte direkt så får det vara! Hur gör man för att behålla en positiv känsla hos barnet när man försöker stötta dem i sitt lärande, oavsett om det handlar om att lära sig skriva, cykla, läsa eller simma. Hur behåller man giltigheten i påståendet att "det här är kul" när man måste tjata, tjata, tjata om att öva. Försöker visa på framstegen, visa på att det går bättre och bättre, förmedla att barnen ska vara stolta över att deras ansträngningar har lett fram till förbättrade förmågor. Men känner mig helt fel ute när sjuåringen frågar: Tycker du att jag var duktig nu? efter att ha skrivit ett kort brev till en kompis i en annan del av landet. Det är klart jag tycker, men det var liksom inte poängen. Hur får man barnen att lära sig samtidigt som man undviker att göra dem till prestationsdårar beroende av att någon annan tycker att de är duktiga?

Saker jag tycker om

Ibland kan det bli lite för mycket morrande. Jag har ägnat några dagar åt att mer noga lägga märke till alla små, vardagliga saker som så lätt försvinner bakom ilska och irritation över det som inte fungerar som det ska. Här är några exempel på vad jag njutit av:

• bada i alldeles stilla sjö i mulet väder när världen liksom håller andan
• gosa med barnen
• höra regnet mot taket och vinden i träden när jag vaknar i varm säng på natten
• diska tillsammans med barnen - utan katastrofer och utan att bli arg
• äta solvarma vita vinbär direkt från busken
• kunna kramas med min man igen - mind you, vi har inte löst haveriet från för några veckor sedan, det är bara nedstoppat längst ner i smutstvättskorgen, och det är inget bra sätt att lösa problem. Men mänsklig närhet är inte att förakta
• läsa böcker för barnen

Så lätt att glömma, men så viktigt för att göra livet mer uthärdligt!

En bra förälder

Hur är man en bra förälder? En mamma förväntas ge upp det mesta av sitt eget liv för sina barn - och det är något som bara förutsätts, inga eloger för det. En pappa kommer undan med betydligt mindre - och får beröm för betydligt mindre. Detta har gått igen i det mesta av det jag har läst i föräldratidningar och deras egenproducerade handböcker om föräldraskap. Därför är jag inte ett dugg förvånad över hur sajter på nätet hanterar pappornas närvaro, eller brist på närvaro, vilket debatterats i DN. Sajten Allt om barn anser sig, i intervju i DN (som också pushar för olika artiklar mm på sajten varje dag) vara till för att stödja mammorna - synonym till föräldrar får man anta:

Men vår främsta målgrupp är ändå mammor och kvinnor. Vi vill stärka dessa
och få dem att känna sig trygga i sina roller och i sina kroppar. Till exempel att det är okej att amma hur länge och mycket man vill och att det är normalt att magen hänger efter graviditeten, säger Kristin Gunnarsson. (uppföljningsartikel i DN)

Papporna göre sig icke besvär. Eftersom min yngsta nu är cirka fyra år är det ett tag sedan jag läste tidningar och böcker riktade till föräldrar och/eller blivande föräldrar, så jag är inte helt uppdaterad, men av allt att döma råder ungefär samma förhållanden som då, inte bara inom mediavärlden. Bland annat reagerade jag "på min tid" över att

• pappor uppmuntras (även av försäkringskassan) till att vara föräldralediga för sin egen skull, det sägs sällan något om att dela ansvaret för barnen, eller att barnen skulle vinna på det (vilket jag är fullt övertygad om att de gör);
• mammorna får råd om att låta papporna vara föräldrar "på sitt sätt" - bl a har det tagit sig uttryck i en uppmaning i en föräldratidning jag läste om att inte säga något om att pappan tar med saft som dricka till parken för att resten av dagarna tar ju mamman med vatten (underförstått att pappan endast i undantagsfall går till parken);
• ingenting skrivs heller om att mamman, som oftast är hemma mest under den första delen av föräldraledigheten, kanske har värdefulla erfarenheter att dela med sig av inför att det blir pappans tur att vara hemma. I stället ska mamman ligga lågt och inte tvinga på pappan information;
• sättet att skriva artiklar riktar sig ofta till mammor/kvinnor, både vad gäller val av teman och tonfallet i artiklarna. Det är inte underligt att om man har mammor som sin målgrupp så är det få manliga läsare (finns de alls?) som svarar på efterlysningar i läsekretsen (något som Kristin Gunnarsson i DN:s uppföljningsartikel uttryckte förvåning över). Men detta stänger papporna ute och bidrar i sin tur till att förstärka normen att de inte förväntas ta något ansvar/vara inblandade i frågor som rör barnen;
• BVC var uppenbart dåligt rustat för att möta pappor, särskilt om de kom ensamma med barn under 1 år, för att inte tala om ifall de försökte delta i de grupper som många BVC:er håller i för nyblivna föräldrar (vilket i det här fallet också verkade vara en synonym till mammor).

Det finna massor av fler exempel, och jag skulle kunna skriva mycket mer om föräldraroller, könsroller mm (och återkommer säkert vid senare tillfällen), men sammanfattningsvis kan man konstatera att pappor slipper undan mängder av de krav som ställs på mammor och kan forma sitt föräldraskap på ett friare sätt. Priset för detta är dock att de fortfarande exkluderas ur normen för begreppet föräldrar - och därmed ur alla vardagssammanhang. Jag läste för flera år sedan boken "Att göra kön : om vårt våldsamma behov av att vara kvinnor och män" av Ylva Elvin-Nowak och Helene Thomsson (finns bl a här) och minns en kommentar av en mamma som hämtade barn på dagis en dag i veckan, övriga hämtade pappan. Hon var mäkta frustrerad över att det var just på hennes hämtdagar som stövlarna var för små, det saknades extrakläder osv osv. Barnets pappa informerades aldrig om sådant.

Helena Rönnberg, chefredaktör för Vi Föräldrar, tror att man måste höja statusen i föräldraskapet samt införa individuell och lika delad föräldrapenning. Jag tror att man måste få - och inte minst tillåta - männen/papporna att ta sitt ansvar, i alla sammanhang. Individuell föräldrapenning är ett steg i rätt riktning, men under tiden är det lika viktigt att de organ där föräldraskap diskuteras vänder sig till alla föräldrar, inte bara till dem med uttänjda magar.