Hur tänker män?

Jag blir lite nyfiken. Hur tänker män egentligen? Har av jobbskäl sms:at lite med en manlig bekant. Planerat jobb, och skämtat lite. Ingenting på något sätt under bältet, eller i närheten av att antyda något annat än uppskattning över samarbete. Så dimper det ner ett nytt sms - med en fräckis. Är det för att ragga? för att markera något (lite oklart vad, men kanske någon form av revirpinkning i stil med Hanna Hellquists krönika om sin väntande kompis)? för att det för honom är en helt naturlig fortsättning att från att ha samarbetat bra övergå till att... vadå? tävla i fräckisar? Jag förstår inte vad han vill, och om det var ett försök att ragga undrar jag vad eller vem som fått honom att tro att det var en god idé att inleda med en - dessutom ganska dålig - fräckis?! Jag kan försäkra att på mig funkar det inte. Rycker på axlarna och skiter i honom, vilket tack och lov inte är något problem jobbmässigt heller. Men är ändå nyfiken - hur tänkte han?!

Bitterfittan

Läser Maria Svelands bok "Bitterfittan" (långt efter alla andra, anar jag). Som bok vet jag inte om jag är så imponerad av den - språkmässigt eller skildringarna av miljöer och personer. Men hon har ju onekligen poänger, och inte särskilt upplyftande sådana.

Det som slår mig är dock hur vi som vuxit upp i tron att vi faktiskt är lika värda, lika kompetenta som män, och som bildat familjer med män som är jämförelsevis jämställda, som deltar i familjen på ett helt annat sätt än (majoriteten av) tidigare generationers män gjorde, ändå blir så besvikna och känner oss så... orättvist utsatta. Jag ser i mitt eget förhållande att vi delar på väldigt mycket av vardagslivets sysslor, hämtar, lämnar, handlar, lagar mat. Han gör nog inte sällan mer än jag. Ändå är jag inte nöjd. Och jag ser förklaringen som uppdelad i två delar: Dels är det ändå alltid, alltid jag som har ansvaret, ska se helheten, kolla att allt funkar, finns, görs. Och jag vill inte ha det ansvaret ensam, jag vill inte att det ska bero enbart på mig om läxorna blir gjorda, smutsiga kläder tas hem från dagis, nya stövlar inhandlas osv. Dels är det den kommunikationslösa tävlingen när allt redan har gått snett - när han inte ställer upp på mig orkar jag inte längre ställa upp på honom. Den snålhet med omsorg och tid för och med varandra som infinner sig när man hela tiden kämpar för att själv överleva, och inte klarar av att tala med varandra. Stumheten och kylan inför varandra. Den infann sig efter att vi fått barn. Och det är den som Sveland beskriver så på pricken. Kanske är vi bortskämda när vi inte nöjer oss med att behöva göra mindre av hushållsarbetet än tidigare generationers kvinnor. Men kanske är det också så att riktig jämställdhet når vi inte förrän vi verkligen anstränger oss för och kommunicerar med varandra.

Jämställdhet och kvotering

Olofsson har skickat brev till svenska bolag om hur de arbetar med att öka antalet kvinnor i styrelser. Bolagen har inte tyckt att de haft anledning att svara, och Olofsson tycker inte att det spelar så stor roll. I DN ondgör man sig över idéer om att kvotera in kvinnor i styrelserna, för att det skulle diskriminera männen (sic!). Ann-Charlotte Marteus skriver vasst i Expressen om DN:s falska omsorg om kvinnorna och synen på att män diskrimineras vid krav om 40% kvinnor i styrelserna... Och Carina Lundberg Markow skriver om reaktioner på när hon tagit upp jämställdhet i sin blogg. Det är en lite nedslående bild av utvecklingen som ges. Och av möjligheten att föra en konstruktiv diskussion. Ska det inte bli mer jämställdhet nu?

Fastbyggda i strukturer

När man pratar könsroller och ojämställdheter i samhället handlar det ofta om de strukturer som gör det svårt att förändra sådant som borde vara självklart. Nu kommer en ny sk satsning på trafik, nämligen biltrafik, i och med att regeringen har beslutat Förbifart Stockholm (se t ex DN). Här är ett exempel på när oförmågan att se alternativa lösningar får oss att rent fysiskt bygga fast oss i orimliga strukturer. Ett vägnät som både drar pengar från faktiska kollektivtrafiksatsningar, som får oss att fortsätta tänka i samma gamla banor om att bilisterna måste tillgodoses med vägar medan kollektivtrafikens resenärer får vara glada åt det som blir - om det blir, som inte kommer lösa några trängselproblem eftersom större vägar genererar mer trafik utan i stället kommer öka utsläppen av samma orsak och som låser fast oss i de fysiska strukturerna om inte annat så av ekonomiska skäl eftersom finansieringen är ett åtagande som kommer att belasta befolkningen i regionen en mycket lång tid framöver och försvåra en omsvängning mot vettigare trafiklösningar. En satsning som (som vanligt frestas man att säga) i högre grad gynnar män än kvinnor, eftersom det är vanligare med män i bilarna och kvinnor i kollektivtrafiken. Och en satsning som visar politikernas oförmåga att gå från ord till praktisk handling. Vad är det som gör att vi i Sverige tycker att vi har rätt att sitta och köra bil på detta sätt samtidigt som vi genom regeringen Reinfeldt ställer krav på t ex Kina att minska sina utsläpp för att lindra en eventuell klimatkris? Var finns visionerna, och sedan när blev mer vägar ett svar på människans centrala behov?

Avkriminaliserade sexualbrott i hemmet?

Det har diskuterats på många andra ställen redan, så jag nöjer mig med att lättat konstatera att chefsåklagaren på City åklagarkammare enligt DN inte stödjer Hillegrens uttalande

”Att inte ha samlag mot någons vilja är en utmärkt umgängesregel som dock passar bättre i etikettböcker än i lagböcker”

Det är bara att hoppas att detta inte är någon utbredd åsikt bland åklagarna och att vi är långt ifrån den tid när mannens behov ansågs vara viktigare än kvinnans lust - eller brist på den. Fast när jag ibland har läst (läsar)kommentarerna till läsarfrågor angående förhållanden och samlevnad kan man undra. Män anses fortfarande av många ha större sexuella behov, och det är kvinnornas sak att tillfredställa dem. Naturligtvis inte alla - men ett oroväckande antal. Fast om detta ska jag blogga i ett mer genomtänkt inlägg en annan dag.