Septemberkväll

Höst i hjärtat och löven som faller. Septembersolen som sken under dagen håller ändå något av sommaren kvar. Vad är det för tomhet som gör att jag hela tiden letar efter något att fylla den med, ett åtagande, en vän, någon som bryr sig om!? Vad är det som gör att vi sitter på varsin våning, framför varsitt skrivbord i stället för att sitta i soffan och prata med varandra? Vad är det som gör att vi inte längre når fram, inte längre anstränger oss? Vad är det som gör att vi inte intresserar oss för varandras inre längtan? Det går inte längre att skylla på barnen, på att småbarnsåren äter en och tar all energi. Vi har gått mycket längre ifrån varandra än så - och jag vet inte ens om jag verkligen vill ändra på det. Kanske har jag givit upp efter alla försök jag trots allt har gjort med att kommunicera, kanske är jag bara lat, men kanske är jag rädd för att behöva inse att vi faktiskt inte alls förstår varandra - och för vad det skulle innebära...

Bitterfittan

Läser Maria Svelands bok "Bitterfittan" (långt efter alla andra, anar jag). Som bok vet jag inte om jag är så imponerad av den - språkmässigt eller skildringarna av miljöer och personer. Men hon har ju onekligen poänger, och inte särskilt upplyftande sådana.

Det som slår mig är dock hur vi som vuxit upp i tron att vi faktiskt är lika värda, lika kompetenta som män, och som bildat familjer med män som är jämförelsevis jämställda, som deltar i familjen på ett helt annat sätt än (majoriteten av) tidigare generationers män gjorde, ändå blir så besvikna och känner oss så... orättvist utsatta. Jag ser i mitt eget förhållande att vi delar på väldigt mycket av vardagslivets sysslor, hämtar, lämnar, handlar, lagar mat. Han gör nog inte sällan mer än jag. Ändå är jag inte nöjd. Och jag ser förklaringen som uppdelad i två delar: Dels är det ändå alltid, alltid jag som har ansvaret, ska se helheten, kolla att allt funkar, finns, görs. Och jag vill inte ha det ansvaret ensam, jag vill inte att det ska bero enbart på mig om läxorna blir gjorda, smutsiga kläder tas hem från dagis, nya stövlar inhandlas osv. Dels är det den kommunikationslösa tävlingen när allt redan har gått snett - när han inte ställer upp på mig orkar jag inte längre ställa upp på honom. Den snålhet med omsorg och tid för och med varandra som infinner sig när man hela tiden kämpar för att själv överleva, och inte klarar av att tala med varandra. Stumheten och kylan inför varandra. Den infann sig efter att vi fått barn. Och det är den som Sveland beskriver så på pricken. Kanske är vi bortskämda när vi inte nöjer oss med att behöva göra mindre av hushållsarbetet än tidigare generationers kvinnor. Men kanske är det också så att riktig jämställdhet når vi inte förrän vi verkligen anstränger oss för och kommunicerar med varandra.

Saker jag tycker om

Ibland kan det bli lite för mycket morrande. Jag har ägnat några dagar åt att mer noga lägga märke till alla små, vardagliga saker som så lätt försvinner bakom ilska och irritation över det som inte fungerar som det ska. Här är några exempel på vad jag njutit av:

• bada i alldeles stilla sjö i mulet väder när världen liksom håller andan
• gosa med barnen
• höra regnet mot taket och vinden i träden när jag vaknar i varm säng på natten
• diska tillsammans med barnen - utan katastrofer och utan att bli arg
• äta solvarma vita vinbär direkt från busken
• kunna kramas med min man igen - mind you, vi har inte löst haveriet från för några veckor sedan, det är bara nedstoppat längst ner i smutstvättskorgen, och det är inget bra sätt att lösa problem. Men mänsklig närhet är inte att förakta
• läsa böcker för barnen

Så lätt att glömma, men så viktigt för att göra livet mer uthärdligt!

Så enkelt men ändå så svårt

Pratade med en kompis häromdagen. Haveri i hennes förhållande. Haveri i mitt. Fler haverier i bekantskapskretsen. I nästan varje fall kommer vi fram till att det är kommunikationen som inte fungerar, det och att man inte ser eller "möter" varandra och varandras behov. Att ömsesidigheten förvandlats till en tävling om att tillgodose sina egna behov - för gör man det inte själv så gör ingen det. Kanske kvasipsykologi, men det är så det ser ut i mitt förhållande. För några veckor sedan tänkte jag att nä, nu får det vara nog. Vad som helst är bättre än det här. Och att leva själv (utan partner) är inget som skrämmer mig, snarare tvärt om. Så tänkte jag på att rycka upp barnen ur deras invanda miljö, med kompisar, dagis, skola/fritids, all oro som en flytt, separation och dubbla boenden skulle innebära. Och jag kan inte. Jag trodde aldrig jag skulle säga något sådant, men tills vidare stannar jag kvar - för barnens skull. Så länge de inte märker att förhållandet är dåligt. Som det är nu är det inga gräl, inga påhopp, men en stumhet och ett avstånd mellan oss vuxna i situationer utanför vardagslivets alla åtaganden. Förändras det till det sämre får man göra en ny bedömning, men tills vidare biter jag ihop och står ut.