Att våga se sanningen - och göra något konstruktivt med den!

Söndagens debattartikel i DN har vållat just... debatt. Ane Ørbø Kirkegaard skrev om ett splittrat Norge, om att de åsikter Breivik fört fram inte är utan stöd, inte är enbart enskild galenskap - och bemöttes av en läsarstorm. Jag är sorgligt nog inte tillräckligt insatt i vårt västra grannlands förhållanden för att våga ha en uppfattning om analysen är någorlunda rimlig eller om läsarstormen är berättigad. Men jag ser en risk i att när terrordåden enar Norge och får landet att visa upp en skinande fasad av att alla står tillsammans - då ökar risken för att de som inte känner sig inkluderade i denna gemenskap fortsätter att odla en frustration som riktas mot det samhälle de inte känner sig accepterade av och som de tycker behandlar dem orättvist. Däremot tror jag, precis som Hanne Kjöller påpekar i DN, att det inte bara handlar om just Norge. För oavsett om Kirkegaard är rätt eller fel ute, så kan vi inte låtsas som att de olika perspektiven inte finns där, att det finns fler människor som ansluter sig till samma ideologiska bas som Breivik, i Norge, men också i Sverige och i andra europeiska länder. Och vi måste visa att vi vill något annat och att detta andra leder fram till ett mänskligare samhälle. Vi måste leva som vi lär när vi nu talar om att vi står upp för mångfaldssamhället. För det är glidningen i språket, i beteenden som är farlig - när vi faktiskt inte räknar alla som lika i praktiken. Här finns inga enkla lösningar på t ex segregationsproblem och klassfrågor, men vi måste hela tiden sträva mot ett samhälle som är mänskligt - för alla.

Sorg - och hoppfullhet?

En knapp vecka efter terrordåden i Norge, för det är så de måste beskrivas, är den dominerande känslan sorg. Sorg över dem som dödades, sorg för anhöriga som är kvar och sorg för dem som skadades. Men också sorg över att vår kultur fostrar en del människor till sådant hat och sådan rädsla för det avvikande. Det är naturligtvis få som skulle ta till de extrema medel som den norske terroristen gjorde - men faktum kvarstår att den sorts kommentarer och det tankegods som kan kopplas samman med norrmannen också återfinns hos andra hatiska grupper och personer. Anne Holt berör detta i en artikel i DN och det har flimrat förbi liknande kommentarer i nyhetsflödet.

Den viktigaste frågan som måste börja tas itu med redan under sorgearbetet är: Hur minskar vi detta hat mot samhället med dess ökande tolerans (vill jag trots allt tro) mot minoritetsgrupper? Denna ökande tolerans, och möjligheten för flera minoritets-grupper att mer öppet utgöra en del av samhället, sticker i ögonen på vissa personer så till den milda grad att den uppfattas som ett hot. Hela Stockholm dansar med i Pridetåget, men efter festivalens arbetspass tar volontärer av sig kännetecken som kan markera dem som hbtq-personer. Att ta plats blir också synonymt med att utsätta sig för hot. Och en del politiker lägger ytterligare bränsle på den hatiska elden - det gäller inte bara Sverigedemokraterna, utan även t ex Kristdemokraterna där Göran Hägglund har utmärkt sig för sina famösa angrepp på allt från familjer som inte faller in i kärnfamiljsmallen till "kulturelit" och "vänster" (vilket jag har bloggat om tidigare).

Något som ger viss tillförsikt är att Norges politiska partier ser en tillströmning av nya medlemmar efter fredagens händelser (DN). Men ska man vara krass så är politik sådär måttligt roligt att syssla med, med många och långa möten som man inte alltid tycker att det kommer något ut av. Vill man se snabbare resultat av sitt engagemang kan andra typer av föreningar och verksamheter där man påverkar samhället eller stödjer enskilda personer eller grupper vara ett alternativ. Och det viktigaste är att komma ihåg att detta inte bara är något som gäller Norge, utan i hög grad även resterande nordiska länder och resten av Europa. Nu är tillfället som kan vända hatrörelserna!