Brutna löften

I min värld försöker man göra det man lovat, anstränger man sig att hjälpas åt och stötta varandra. I din värld är det naturligt att bli arg, bryta alla kontrakt - eller all kontakt - när jag ber dig att uträtta det du sa att du skulle. Sedan skyller du på att du är stressad och har ont om tid. Ser du inte hur ditt beteende stjälper över den stressen och mer därtill direkt på mig? Eller är det så att du ser, men skiter i det?!

Avkriminaliserade sexualbrott i hemmet?

Det har diskuterats på många andra ställen redan, så jag nöjer mig med att lättat konstatera att chefsåklagaren på City åklagarkammare enligt DN inte stödjer Hillegrens uttalande

”Att inte ha samlag mot någons vilja är en utmärkt umgängesregel som dock passar bättre i etikettböcker än i lagböcker”

Det är bara att hoppas att detta inte är någon utbredd åsikt bland åklagarna och att vi är långt ifrån den tid när mannens behov ansågs vara viktigare än kvinnans lust - eller brist på den. Fast när jag ibland har läst (läsar)kommentarerna till läsarfrågor angående förhållanden och samlevnad kan man undra. Män anses fortfarande av många ha större sexuella behov, och det är kvinnornas sak att tillfredställa dem. Naturligtvis inte alla - men ett oroväckande antal. Fast om detta ska jag blogga i ett mer genomtänkt inlägg en annan dag.

Leksaker, motion och folkhälsa

Ibland undrar jag extra mycket över världen. Många vuxna lägger massor av tid och kraft på att gå ner i vikt eller hålla en idealvikt, både av utseendemässiga och hälsoskäl. Men man kör bil överallt och snart sagt varenda väska större än en ryggsäck har hjul så man ska slippa bära den - samtidigt som man går på gym och springer på "löpande band" och styrketränar.

I samma anda skjutsas barn i bilar och barnvagnar även kortare sträckor till dagis och aktiviteter. Sedan några år har jag även med stigande förvåning iakttagit de leksaker som grannarnas barn stoltserar med (och mina barn ibland suktar efter). Att man stoppar i batterier så att det ska låta och blinka om en massa saker är ingen nyhet, men när "trampbilarna" förses med batterier och den pojke på "sparkcykel" som jag mötte på närmare håll visade sig åka på ett litet motorförsett fordon med sadel att sitta på börjar jag undra vad som händer. Hela vitsen med att växa upp och leka är ju (förutom att det är roligt) att lära sig hur kroppen fungerar, att få utlopp för sitt rörelsebehov, träna motorik, balans mm, använda fantasin osv. Vad händer med de barn som förses med leksaker som "gör allt" åt dem, både tankemässigt men nu också motoriskt? Om vi ser en trend av viktökning kopplat till negativa effekter på hälsan - varför avvänjer vi våra barn från alla former av "naturlig" motion (naturlig i betydelsen det som kommer med av bara farten)? Pryltokighet? Statushets? Eller bara dumhet?!

Varför blogga?

Har haft några dagar med velande om vad den här bloggen ska vara till för. Politik och samhällskommentarer, en blogg om föräldraskap och relationer, en mer personlig och vardaglig "dagbok" eller en mix av alltihop (eller något annat)? Varför vräker man egentligen ut sina åsikter och/eller av sitt personliga liv på nätet? För att påverka? För att visa upp sig (nä, hu, inte för min del)? För att man inte kan låta bli att skriva? För att det är nyttigt att formulera sig runt saker man tänker? Det tål att tänka på, och under tiden skriver jag när jag tycker att jag har något att säga om så bara mig själv.

Får man ångra sina barn?

När man inte orkar mer, när tålamodet tryter, när man inte är den vuxna förebild man föresatt sig att vara, när familjelivet är mer kaos och konflikter än värme och närhet - får man ångra sina barn då? Inte ångra de trots allt underbara varelserna man satt till världen, men ångra att man åtagit sig något så stort som att stödja två barn till att bli trygga, starka och helst rimligt välmående personer, fysiskt och psykiskt. När man inte förstår hur man ska lyckas, får man ångra sin hybris då?

Destruktiva beteenden 2

Fotboll, fotbollsvåld. Två egentligen helt skilda företeelser, men ändå intimt sammanlänkade. I DN fanns nyligen en artikel om Tommy Deogan, lillebror till Tony Deogan som slogs ihjäl i en sammandrabbning mellan AIKs och Blåvitts huliganer. Och i förra veckan hade Parkteatern en monolog om fotbollsvåld på repertoaren. Fotbollen fyller sportsidorna och inom fotbollen danas ett stort antal pojkar och ett ökande antal flickor. Men vad är det vi accepterar med fotbollen som ursäkt, vad är det fotbollen förlåter?

Att pojkar och flickor tränar en bollsport, motionerar, lär sig bollkänsla, att behärska sin kropp och att samarbeta är något positivt. I andra änden av spektrumet finns det våld som numer ackompanjerar fotbollen, något som de flesta av oss inte tycker är OK. Men var går gränsen mellan detta våld, där klubbarnas "firmor" drabbar samman i slagsmål som rättfärdigas med att man försvarar klubbens heder eller något liknande, och den aggressivitet som stora flockar med övervägande män tillåts uttrycka i samband med matcher? Hur kommer det sig att det är accepterat att skräniga, aggressiva karlar drar fram genom stan inför och efter matcher? Att det är accepterat att kravallutrustade poliser ska behövas för att bevaka den publik som tar sig till och från fotbollsarenor? Att skadegörelse följer i spåren där supportrarna förflyttat sig genom landet. Hur kommer det sig att fotbollssupportrar tillåts bete sig på sätt som vi inte skulle acceptera i andra sammanhang? Och vad är det som gör att män, för det är i mycket hög grad män det handlar om, måste ge utlopp för sina känslor på ett sätt som utgör ett hot mot folk omkring?


I Parkteaterns "TopBoy - en huliganberättelse" vittnar huvudpersonen om adrenalinet och sammanhållningens betydelse när man finns där för varandra, när man ställer upp för varandra. Gemenskapen är väl också kittet i supportergängen - men måste den gemenskapen vändas i ett hotfullt brölande mot allt och alla?! I förstörelse och destruktivitet? Och nog handlar det om maktdemonstration också. Makten att skrämma och hota, kanske i en värld där man själv annars inte har så mycket att säga till om.

Tjejer har traditionellt tillåtits att mer nyanserat uttrycka känslor om och inför varandra. Killar har fått nöja sig med de uttryck som står till buds till exempel på en fotbollsplan, där det inte är något konstigt med en gruppkram, på läktaren där glädje och ilska över hur matchen fortlöper ges yvigt utlopp eller efter matchen, på väg från arenan, där allt som står i vägen löper risk att krossas. I andra sammanhang tror jag att det skulle kallas masspsykos. Vill vi verkligen att det är det ackompanjemanget fotbollsmatcherna ska ha?

Fler studenter till universitet och högskolor?

Svårare att få jobb, fler som vill plugga - men hittills har regeringens satsningar på ökat antal platser varit måttliga eller obefintliga. Nu föreslår Jan Björklund en utbyggnad. I DN säger han:

– Vi bör bygga ut ganska snabbt. Lärare finns och lokaler finns, det fattas bara ett beslut. Det är bättre att ungdomarna studerar än att de går arbetslösa.

Jag håller i stort sett med. Det är nedbrytande att gå arbetslös när man vill ha ett jobb, och det finns starka skäl att ge möjlighet till högre utbildning för dem som vill - men att vara arbetslös betyder inte nödvändigtvis att man vill plugga. När Björklund säger att lärare och lokaler finns undrar jag hur mycket han vet om vardagen på universitet och högskolor, och vilka resursåtgärder han tänker sig. På de institutioner jag känner till finns inget överskott på anställda lärare/forskare, tvärt om sliter många på obetald övertid - eller känner sig tvingade att låta de egna forskningsprojekten bli lidande för att det går åt mer tid till undervisning än vad man får ut. Detta gäller i ännu högre grad på kurser med många studieovana.

Om Björklund tänker sig att anställa fler lärare skulle det vara en annan sak - som nydisputerad forskare är man ofta hänvisad till osäkra vikariat eller att söka externa forskningsmedel i hård konkurrens med etablerade forskare. Många får söka sig till annat jobb, vilket är gott och väl om man får något annat jobb. En doktorsexamen tenderar dock paradoxalt nog att diskvalificera en från många andra jobb, eftersom man betraktas som för "snäv" i sin kompetens, alltför problematiserande och - inte sällan - med en bristande förankring i "verkligheten", i betydelsen den värld som ligger utanför universitetens väggar. Kunde man med Björklunds utbyggnadssatsning anställa ett antal lärare vore det en lovvärd satsning inte bara på att öka kvalitet och tillgänglighet i högre utbildning, utan också på att skapa arbetstillfällen till fler av de forskare/lärare vars kompetens samhället som helhet i dag ofta slarvar bort. En konjunkturrelaterad utbyggnad tror jag dock inte ger några varaktiga jobb av det slaget att hoppas på. Tyvärr.