Destruktiva beteenden 2

Fotboll, fotbollsvåld. Två egentligen helt skilda företeelser, men ändå intimt sammanlänkade. I DN fanns nyligen en artikel om Tommy Deogan, lillebror till Tony Deogan som slogs ihjäl i en sammandrabbning mellan AIKs och Blåvitts huliganer. Och i förra veckan hade Parkteatern en monolog om fotbollsvåld på repertoaren. Fotbollen fyller sportsidorna och inom fotbollen danas ett stort antal pojkar och ett ökande antal flickor. Men vad är det vi accepterar med fotbollen som ursäkt, vad är det fotbollen förlåter?

Att pojkar och flickor tränar en bollsport, motionerar, lär sig bollkänsla, att behärska sin kropp och att samarbeta är något positivt. I andra änden av spektrumet finns det våld som numer ackompanjerar fotbollen, något som de flesta av oss inte tycker är OK. Men var går gränsen mellan detta våld, där klubbarnas "firmor" drabbar samman i slagsmål som rättfärdigas med att man försvarar klubbens heder eller något liknande, och den aggressivitet som stora flockar med övervägande män tillåts uttrycka i samband med matcher? Hur kommer det sig att det är accepterat att skräniga, aggressiva karlar drar fram genom stan inför och efter matcher? Att det är accepterat att kravallutrustade poliser ska behövas för att bevaka den publik som tar sig till och från fotbollsarenor? Att skadegörelse följer i spåren där supportrarna förflyttat sig genom landet. Hur kommer det sig att fotbollssupportrar tillåts bete sig på sätt som vi inte skulle acceptera i andra sammanhang? Och vad är det som gör att män, för det är i mycket hög grad män det handlar om, måste ge utlopp för sina känslor på ett sätt som utgör ett hot mot folk omkring?


I Parkteaterns "TopBoy - en huliganberättelse" vittnar huvudpersonen om adrenalinet och sammanhållningens betydelse när man finns där för varandra, när man ställer upp för varandra. Gemenskapen är väl också kittet i supportergängen - men måste den gemenskapen vändas i ett hotfullt brölande mot allt och alla?! I förstörelse och destruktivitet? Och nog handlar det om maktdemonstration också. Makten att skrämma och hota, kanske i en värld där man själv annars inte har så mycket att säga till om.

Tjejer har traditionellt tillåtits att mer nyanserat uttrycka känslor om och inför varandra. Killar har fått nöja sig med de uttryck som står till buds till exempel på en fotbollsplan, där det inte är något konstigt med en gruppkram, på läktaren där glädje och ilska över hur matchen fortlöper ges yvigt utlopp eller efter matchen, på väg från arenan, där allt som står i vägen löper risk att krossas. I andra sammanhang tror jag att det skulle kallas masspsykos. Vill vi verkligen att det är det ackompanjemanget fotbollsmatcherna ska ha?