Riktiga föräldrar

Har sedan terminens första föräldramöte haft lite dåligt samvete över att jag inte jublar inför alla åtaganden om loppisar, klassfester, skolresor, julmarknader och annat som följer med att barnen går i skolan. Tycker att jag har svårt nog att hinna med vardagen som den är, vilket möttes med kompakt oförståelse när jag försökte bromsa lite vid föräldramötet. Dålig förälder skrivet över pannan sedan dess. Nu börjar jag dock landa i att jag mycket hellre ägnar tiden åt barnens utveckling, läxläsning och att göra saker tillsammans än att flera gånger per termin behöva umgås i flock med barnens klasskamraters föräldrar. Någon enstaka gång - javisst! Men när det ska bakas och lagas och säljas och ordnas och städas och donas gång på gång, då lägger jag hellre den tiden på mitt eget eftersatta hushåll. Och den prioriteringen har jag inga problem med att stå för.

Kritik som hjälpmedel - eller maktmedel

Den akademiska världen bygger på att man granskar varandras vetenskapliga arbeten och kommer med kritik som hjälp för att komma framåt i arbetet. Varför är det då så ovanligt med konstruktiv positiv kritik?! Att man läser varandras arbeten och säger att "det här ser jag som dina styrkor, håller du med? Jag tror det blir ännu tydligare om du tänker/gör/skriver så här - vad tror du om det?" Och intresserar sig för svaret. I stället kommer man många gånger från t ex handledning söndermald, och undrar om det överhuvudtaget finns något värde i det man håller på med. När man sedan har slickat sina sår, skrivit en ny version och lämnat in för läsning är det dags för nästa omgång. Ibland undrar man varför man inte bara lägger av!

Septemberkväll

Höst i hjärtat och löven som faller. Septembersolen som sken under dagen håller ändå något av sommaren kvar. Vad är det för tomhet som gör att jag hela tiden letar efter något att fylla den med, ett åtagande, en vän, någon som bryr sig om!? Vad är det som gör att vi sitter på varsin våning, framför varsitt skrivbord i stället för att sitta i soffan och prata med varandra? Vad är det som gör att vi inte längre når fram, inte längre anstränger oss? Vad är det som gör att vi inte intresserar oss för varandras inre längtan? Det går inte längre att skylla på barnen, på att småbarnsåren äter en och tar all energi. Vi har gått mycket längre ifrån varandra än så - och jag vet inte ens om jag verkligen vill ändra på det. Kanske har jag givit upp efter alla försök jag trots allt har gjort med att kommunicera, kanske är jag bara lat, men kanske är jag rädd för att behöva inse att vi faktiskt inte alls förstår varandra - och för vad det skulle innebära...

Den intolerante kristdemokraten

Man kunde ju tro att människor med kristna värderingar skulle vara föredömen vad gäller tolerans, men Hägglund visar åter att så inte är fallet - åtminstone inte bland dem som blandar religionen med politiken i partiet kristdemokraterna. Hägglund verkar känna sig personligen kritiserad av allt från teaterregissörer och krönikörer (Almedalstalet i somras) via konstscenen till fd JämO och Yvonne Ruwaida (mp) (dagens DN debatt). Det måste vara fruktansvärt jobbigt att ständigt känna sig så hotad, samtidigt som det är ganska paradoxalt att man som medelålders vit man med (såvitt jag känner till och jag har svårt att tänka mig annat för en partiledare i dagens kristdemokrater) heterosexuell läggning tror sig tillhöra någon sorts förbisedd grupp, gruppen vanliga människor - vad det nu är. Den gruppen anser sig Hägglund kunna företräda. På samma sätt som Reinfeldt framställer sig själv som en förortsgrabb (att förorten sedan inte riktigt var ett miljonprogramsområde förbiser han gärna) vill Hägglund nu göra vanligheten till sitt kännemärke. Men hur vanlig är han? Förvisso verkar han känna sig alienerad från den vänstervridna kulturelit han angriper med sådan frenesi. Men han tillhör toppskiktet inom Sveriges politiska elit, och jag förmodar att han i alla fall inte ligger dåligt till inom den ekonomiska eliten. Och visst kan man tänka sig att det finns en hotbild. För genom att synliggöra de missförhållanden som råder i det mest jämställda landet i världen, vad gäller patriarkala strukturer, vad gäller särbehandling av människor som inte faller inom den heterosexuella normen eller kärnfamiljerna, och vad gäller etnicitet och religion - så är det klart att människor i just Hägglunds grupp (medelålders vita män) riskerar att få stryka på foten när även andra grupper tillåts komma in på arenan.

Hägglund försöker motarbeta denna ack så tröga utveckling genom att hävda att en vänstervriden kulturelit ifrågasätter rätten till vanlighet, han verkar även mena att denna vänstervridna kulturelit tvingar barn att leka könsrollsneutrala lekar, "vanliga människor" att förakta de liv de lever och vem vet... kanske menar han till och med att denna elit tvingar helt vanliga människor att bli bögar och flator - för de räknar Hägglund knappast in i de vanliga med tanke på hans ställningstaganden t ex vad gäller rättigheter till äktenskap i samkönade relationer. Hägglund påstår att den vänstervridna kultureliten är intolerant mot "vanliga människor" när de arbetar för att förbättra toleransen gentemot dem som avviker från denna vanlighetsnorm, men det är sällan jag har läst något så intolerant som Hägglunds debattartikel eller hans tal från Almedalsveckan.

Aftonbladet har enligt DN bestämt sig för att bojkotta Sverigedemokraternas valannonser systematiskt (vilket jag inte tycker är ett korrekt beslut) - i konsekvensens namn kanske de borde överväga att även bojkotta Hägglunds kristdemokrater. För det Hägglund håller på med kan jag bara rubricera som främlingsfientlighet.

Bitterfittan

Läser Maria Svelands bok "Bitterfittan" (långt efter alla andra, anar jag). Som bok vet jag inte om jag är så imponerad av den - språkmässigt eller skildringarna av miljöer och personer. Men hon har ju onekligen poänger, och inte särskilt upplyftande sådana.

Det som slår mig är dock hur vi som vuxit upp i tron att vi faktiskt är lika värda, lika kompetenta som män, och som bildat familjer med män som är jämförelsevis jämställda, som deltar i familjen på ett helt annat sätt än (majoriteten av) tidigare generationers män gjorde, ändå blir så besvikna och känner oss så... orättvist utsatta. Jag ser i mitt eget förhållande att vi delar på väldigt mycket av vardagslivets sysslor, hämtar, lämnar, handlar, lagar mat. Han gör nog inte sällan mer än jag. Ändå är jag inte nöjd. Och jag ser förklaringen som uppdelad i två delar: Dels är det ändå alltid, alltid jag som har ansvaret, ska se helheten, kolla att allt funkar, finns, görs. Och jag vill inte ha det ansvaret ensam, jag vill inte att det ska bero enbart på mig om läxorna blir gjorda, smutsiga kläder tas hem från dagis, nya stövlar inhandlas osv. Dels är det den kommunikationslösa tävlingen när allt redan har gått snett - när han inte ställer upp på mig orkar jag inte längre ställa upp på honom. Den snålhet med omsorg och tid för och med varandra som infinner sig när man hela tiden kämpar för att själv överleva, och inte klarar av att tala med varandra. Stumheten och kylan inför varandra. Den infann sig efter att vi fått barn. Och det är den som Sveland beskriver så på pricken. Kanske är vi bortskämda när vi inte nöjer oss med att behöva göra mindre av hushållsarbetet än tidigare generationers kvinnor. Men kanske är det också så att riktig jämställdhet når vi inte förrän vi verkligen anstränger oss för och kommunicerar med varandra.

Jämställdhet och kvotering

Olofsson har skickat brev till svenska bolag om hur de arbetar med att öka antalet kvinnor i styrelser. Bolagen har inte tyckt att de haft anledning att svara, och Olofsson tycker inte att det spelar så stor roll. I DN ondgör man sig över idéer om att kvotera in kvinnor i styrelserna, för att det skulle diskriminera männen (sic!). Ann-Charlotte Marteus skriver vasst i Expressen om DN:s falska omsorg om kvinnorna och synen på att män diskrimineras vid krav om 40% kvinnor i styrelserna... Och Carina Lundberg Markow skriver om reaktioner på när hon tagit upp jämställdhet i sin blogg. Det är en lite nedslående bild av utvecklingen som ges. Och av möjligheten att föra en konstruktiv diskussion. Ska det inte bli mer jämställdhet nu?

Fastbyggda i strukturer

När man pratar könsroller och ojämställdheter i samhället handlar det ofta om de strukturer som gör det svårt att förändra sådant som borde vara självklart. Nu kommer en ny sk satsning på trafik, nämligen biltrafik, i och med att regeringen har beslutat Förbifart Stockholm (se t ex DN). Här är ett exempel på när oförmågan att se alternativa lösningar får oss att rent fysiskt bygga fast oss i orimliga strukturer. Ett vägnät som både drar pengar från faktiska kollektivtrafiksatsningar, som får oss att fortsätta tänka i samma gamla banor om att bilisterna måste tillgodoses med vägar medan kollektivtrafikens resenärer får vara glada åt det som blir - om det blir, som inte kommer lösa några trängselproblem eftersom större vägar genererar mer trafik utan i stället kommer öka utsläppen av samma orsak och som låser fast oss i de fysiska strukturerna om inte annat så av ekonomiska skäl eftersom finansieringen är ett åtagande som kommer att belasta befolkningen i regionen en mycket lång tid framöver och försvåra en omsvängning mot vettigare trafiklösningar. En satsning som (som vanligt frestas man att säga) i högre grad gynnar män än kvinnor, eftersom det är vanligare med män i bilarna och kvinnor i kollektivtrafiken. Och en satsning som visar politikernas oförmåga att gå från ord till praktisk handling. Vad är det som gör att vi i Sverige tycker att vi har rätt att sitta och köra bil på detta sätt samtidigt som vi genom regeringen Reinfeldt ställer krav på t ex Kina att minska sina utsläpp för att lindra en eventuell klimatkris? Var finns visionerna, och sedan när blev mer vägar ett svar på människans centrala behov?