Fastbyggda i strukturer

När man pratar könsroller och ojämställdheter i samhället handlar det ofta om de strukturer som gör det svårt att förändra sådant som borde vara självklart. Nu kommer en ny sk satsning på trafik, nämligen biltrafik, i och med att regeringen har beslutat Förbifart Stockholm (se t ex DN). Här är ett exempel på när oförmågan att se alternativa lösningar får oss att rent fysiskt bygga fast oss i orimliga strukturer. Ett vägnät som både drar pengar från faktiska kollektivtrafiksatsningar, som får oss att fortsätta tänka i samma gamla banor om att bilisterna måste tillgodoses med vägar medan kollektivtrafikens resenärer får vara glada åt det som blir - om det blir, som inte kommer lösa några trängselproblem eftersom större vägar genererar mer trafik utan i stället kommer öka utsläppen av samma orsak och som låser fast oss i de fysiska strukturerna om inte annat så av ekonomiska skäl eftersom finansieringen är ett åtagande som kommer att belasta befolkningen i regionen en mycket lång tid framöver och försvåra en omsvängning mot vettigare trafiklösningar. En satsning som (som vanligt frestas man att säga) i högre grad gynnar män än kvinnor, eftersom det är vanligare med män i bilarna och kvinnor i kollektivtrafiken. Och en satsning som visar politikernas oförmåga att gå från ord till praktisk handling. Vad är det som gör att vi i Sverige tycker att vi har rätt att sitta och köra bil på detta sätt samtidigt som vi genom regeringen Reinfeldt ställer krav på t ex Kina att minska sina utsläpp för att lindra en eventuell klimatkris? Var finns visionerna, och sedan när blev mer vägar ett svar på människans centrala behov?