Septemberkväll

Höst i hjärtat och löven som faller. Septembersolen som sken under dagen håller ändå något av sommaren kvar. Vad är det för tomhet som gör att jag hela tiden letar efter något att fylla den med, ett åtagande, en vän, någon som bryr sig om!? Vad är det som gör att vi sitter på varsin våning, framför varsitt skrivbord i stället för att sitta i soffan och prata med varandra? Vad är det som gör att vi inte längre når fram, inte längre anstränger oss? Vad är det som gör att vi inte intresserar oss för varandras inre längtan? Det går inte längre att skylla på barnen, på att småbarnsåren äter en och tar all energi. Vi har gått mycket längre ifrån varandra än så - och jag vet inte ens om jag verkligen vill ändra på det. Kanske har jag givit upp efter alla försök jag trots allt har gjort med att kommunicera, kanske är jag bara lat, men kanske är jag rädd för att behöva inse att vi faktiskt inte alls förstår varandra - och för vad det skulle innebära...