Att mista en framtid

Insidan i DN skriver om missfall - och den tystnad man ofta möts av när det inte blir något barn, särskilt när det händer tidigt i en graviditet. Jag kan inte annat än instämma. Vi hade redan barn och hade inte planerat något ytterligare. Men det råkade bli så. Det tog några dagar att känna efter vad vi skulle klara, men sedan omfattade vi det nya med glädje, spänning och förväntan. Bara för att vid ett tidigt ultraljud få höra att det lilla livet därinne inte längre växte. Vi hade inte berättat för andra om graviditeten än - men det var självklart att berätta att missfallet skett eftersom jag var tvungen att vara hemma från jobbet och sedan blödde under lång tid efteråt. De som verkligen kunde bemöta beskedet var de som själva råkat ut för detsamma. Ytterligare några visade tillräcklig förståelse för att man skulle känna att man inte var löjlig. Men jag har fortfarande svårt att förlåta min partner och några andra närstående vänner för deras fullständiga kallsinthet inför att en hel framtid rycktes undan och den sorg det skapade att inte längre bära ett växande foster.

Bryt segregationen i homogena välbärgade områden!

Jag läser i dagens pappersDN på temat bostadspolitik i Europa om hur Paris försöker komma till rätta med segregationen i staden. Här ser man inte bara socialt utsatta områden som ”problem-områden” utan försöker även komma till rätta med väldigt homogena högstatusområden. Därför köper staten in hyreshus och upplåter en del av lägenheterna till subventionerad kostnad. I Sverige och kanske i synnerhet i Stockholm har trenden tyvärr gått åt rakt motsatt håll. Vi säljer ut de lägenheter som förvaltats av allmännyttan och där staten lättare borde kunnat gå in och ta beslut om att en viss andel av lägenheterna ska upplåtas med större eller mindre kostnads-subventioner för att skapa mindre homogena områden. I stället pressas allt fler av de som inte har råd med stockholmspriserna på bostadsrätter ut till stadens ytterområden, eller till krans-kommunerna, och Stockholm blir en homogen övre medel- och överklassarena. Man kunde önska sig politiker med lite integritet – och en vilja till förändringar – som gick in och styrde med hjälp av politiska beslut.

Satsningen i Paris verkar inte vara utan problem. En fastighetsskötare (jag undrar lite om det är en fransk concierge, i så fall kanske mer motsvarande den såvitt jag vet ganska utdöda svenska portvakten) konstaterar att hon är ett mellanting mellan socialarbetare och medlare mellan grannar. Men det är i alla fall ett försök att göra något, och att inte bara lägga ”skulden” till
problemen på socialt utsatta områden, utan dela den med homogena överklassområden.

En besläktad fråga är hur man löser problemet med brist på heterogenitet i de tjusiga villa-områdena i t ex Täby och Stocksund? Om det finns utrymme att bygga kanske man kan gå in och bygga villor och radhus för uthyrning till subventionerae priser – annars kanske man kan ha statliga/kommunala fastighetsbolag som kan köpa några av villorna för att därefter hyra ut dem.

Statliga utredningar privatiseras och säljs ut

Jag tror inte att det bara beror på att jag har åtminstone en bit av mitt hjärta i forskarvärlden när jag reagerar på DN:s redogörelse för hur mer av det som brukar hanteras av statliga utredningar och forskare läggs ut på konsultfirmor. Ingen aktör är väl helt igenom opartisk, även inom aldrig så neutral forskning går man in i den med värderingar och en bild av hur världen ser ut - men konsultfirmor innebär att man sätter sig i knät på företag som man skulle önska att staten höll på armlängds avstånd. Minst. Bland annat för att deras metoder för att samla in och tolka data inte är transparenta, dvs man vet inte hur urval av respondenter gjorts för enkäter och intervjuer, man vet helt enkelt inte vad de har för material som de grundar sina slutsatser på. Och om DN har rätt, så verkar det finnas all anledning att vilja veta det. En av de konsultfirmor som har anlitats har till exempel varit i blåsväder i USA eftersom urvalet till en rapport har varit vinklat. Men det är också ett problem med kopplingarna mellan konsultföretagens andra kunder och deras intressen.

De borgerliga har på något sätt kommit undan att ställas till svars för om deras politik verkligen uppnår det de påstår att den ska. Nu senast sades det att sysselsättningen har ökat. Det var förvisso sant om man talade i absoluta tal - det var fler sysselsatta än tidigare. Men eftersom befolkningen hade ökat ännu mer, så var andelen sysselsatta - vilket är det korrekta måttet - mindre. På bloggen Ett hjärta rött görs en förfärande genomgång av vad forskare kommit fram till inom olika politiska områden som de borgerliga driver.

Jag hoppas att fler snart ska våga se att kejsaren faktiskt är naken, men jag är förtvivlat rädd att de flesta redan gör det - och tycker att det är bra så. För att det ger några hundringar mer i plånboken, och för att det inte är de själva som drabbas.

Genusfrågor skrämmer fortfarande

Jag vet inte hur debatten poppade upp denna gång, men nu diskuteras genus och könsroller i media igen. Bara i DN finns flera artiklar; debattinlägg från någon som inte gillar det alls, ett förslag från Miljöpartiet i Stockholm stad om att varje förskola ska ha en genuspedagog, en artikel om Sveriges första bok där 'hen' används som pronomen i stället för hon eller han, en uppföljning om nuläget för några av barnen från Sveriges första genusmedvetna förskola, Tittmyran och en artikel om hur en familj som givit sina barn könsneutrala namn till viss del möts av provocerade reaktioner.

Jag blir lite trött. Orkar inte ens uppbåda någon ilska. Det händer så lite, och det går så långsamt - och av och till går det till och med bakåt. Men det är väl det där med rädslorna - för hur ska barnen veta vem de ska bli kära i om alla är likadana, och hur ska de förstå att alla människor är lika värda, även om somliga är det lite mer, om alla är likadana? Och, inte minst, vad ska folk säga om lille Kalle, 4 år, kommer i glittrig tröja - de kan ju tro att han är bög! Flickor har visserligen den nackdelen att allt typiskt tjejigt är det mest nedvärderade - men å andra sidan så är det begripligt om en del därför föredrar att vara lite pojkflickor (finns begreppet flickpojke överhuvudtaget?). Bara de inte blir alltför manhaftiga, förstås, pojkflickorna.

Vi försöker med våra barn, inte så strukturerat som familjen i DN-artikeln, men vi försöker visa på alternativa vägar, inte stänga dörrar. Men sedan kommer hela det omgivande samhället och lägger på sina värderingar. Jag tycker vansinnigt illa om det tryck, och det handlar inte bara om könsroller utan om tex status med hjälp av prylar, aktiviteter mm, som barnen hela tiden utsätts för. Inte sällan kan man i princip höra någon klasskompis förälders ord komma ur munnen på barnen när de säger saker som de omöjligen kan ha kommit på själva, tex om hur flickor och pojkar ska vara eller inte vara. Jag kan väl bara hoppas att även vi omvänt har någon påverkan på familjer som är mer konservativt lagda när deras barn upprepar vad våra barn hört av oss och fört vidare i skola och förskola... Och snart ska vi gå och se Boulevardteaterns uppsättning av Kenta och barbisarna (efter Pija Lindenbaums bok med samma namn)!

Balansgång

När solen inte riktigt bryter igenom molnen.
När världen visserligen är täckt av snö,
men mer smutsvit än gnistrande.
När glädjen inte vill infinna sig
och sorgen inte blir till gråt
balanserar jag på knivseggen
mellan orka och ge upp.

Uppgivenhet - eller tillförsikt?

Kan man känna annat än uppgivenhet över det gigantiska projekt Förbifart Stockholm där Trafikverket vill plöja ner i runda slängar 30 miljarder kronor, en siffra som med stor sannolikhet kommer att stiga? Kan man känna annat än uppgivenhet över att både politiker och tjänstemän vid exempelvis Trafikverket envist försöker baxa igenom detta feltänkta vägbygge, trots att det går på tvärs såväl mot klimatmålen i Stockholmsregionen som mot möjligheten att styra om och göra Stockholm till en människo- och miljövänlig region. Om man vill ha minskande bilism, inte bara pga utsläpp och resursanvändning i form av bränsle, utan också för det utrymme massbilismen kräver, är Förbifart Stockholm ett oroväckande stort åskmoln på en även i övrigt ganska grå himmel.

Men kanske vaknar en liten gnutta, om inte hopp, så i alla fall tillförsikt när Naturvårdsverket nu riktar kritik både mot Trafikverkets sätt att dela upp projektet i delar framförallt vad gäller miljökonsekvensbeskrivningarna där uppdelningen bidrar till att det inte går att få en ordentlig överblick - och mot att man inte i tillräcklig utsträckning låtit allmänhet och sakägare yttra sig om miljöeffekterna (SvD). Jag är ganska cynisk och tror att i slutänden baxas eländet mot bättre vetande igenom, men en liten ljusglimt är det ändå när det visar sig att det finns tunga röster som pekar på några av bristerna och som inte låter sig nöja med otillräckliga dokument och utredningar.

Med hjärtat lite på sned

Vissa dagar vill vemodet inte vika. Vissa dagar går åt till att vända ut och in på sig själv - utan att bli ett dugg klokare. Vissa dagar undrar man vad de egentligen är bra för.

Visst kan man skylla på hormoner och annat, när humöret går i botten och tålamodet är som en till bristningsgränsen spänd bågsträng. Men det hjälps inte. Det är inte bara hormoner som gör att man då och då funderar över de val som gjorts, mer eller mindre medvetet, och undrar över varför livet blev... en sådan röra, i stället för det där välordnade kaoset som resten av bekantskapskretsen verkar leva i. En röra av älskade barn som ständigt ger upphov till olika dåliga samveten, härliga vänner som det aldrig finns nog med tid till och nyare och äldre kärlekar av mer eller mindre trassligt slag. För att inte tala om alla dessa olika engagemang som pockar på ens uppmärksamhet och där man aldrig hinner göra nog, eller det till oigenkännlighet, eller kanske bara alltför igenkännligt, ostädade huset. I 40-årsåldern undrar jag fortfarande över när jag ska bli vuxen på riktigt och lyckas reda upp mitt liv så att det åtminstone blir ett välordnat kaos.