Brottet att bära byxor

När människor svälter, dör i krig, våldtas osv osv lägger man i Sudan ner resurser, kraft och tid på att hindra kvinnor att bära byxor (DN), ett brott som anses så allvarligt att man bestraffas med 40 piskrapp för förseelsen. Religion är en sak, liksom det vidare begreppet "andlighet" - så länge det hanteras på ett privat och individuellt plan. Men när dessa föreställningar tillåts infiltrera politiska och juridiska system, när tron på en högre makt används för att kontrollera andra kommer det bara tokigheter ut av det. Det gäller de muslimska länder som tillämpar sharialagar likaväl som kristen tokhöger i USA - men också, vill jag påstå, kristdemokraterna i Sverige.

En konstnärs ansvar

Vilket ansvar har en konstnär? Frågan var uppe i vintras i samband med flera olika konststuderandes projekt. Då skreks det väldigt mycket - och, kan jag tycka, med viss rätt - om att man inte får göra vad som helst. Jag tycker inte att man får förstöra en T-banevagn. Jag är mindre kategorisk till Odells spelade psykbryt. I DN Kultur i dag förs en lite annan diskussion av Wennstam och Sveland, där de analyserar vilken kvinnobild som förmedlas i von Triers filmer och i synnerhet i hans senaste "Antichrist". Vilket ansvar har en konstnär här?

Artikelförfattarna jämför bland annat med de diskussioner som har varit kring uppsättningar av t ex Köpmannen i Venedig där judar beskrivs nedsättande. (Sedan kan jag ställa mig häpen över att man antas skapa sig en negativ bild av judar av att se den pjäsen, för min del ledde den snarare till någon form av fördjupad insikt i den konsekventa nidbild av judar som skapats under seklens lopp.) Artikelförfattarna skriver bland annat:

"Men frågan är inte om kvinno­hatet och föraktet för den kvinnliga sexualiteten är en tråkig bieffekt i konsten, utan om den snarare är en del av själva fundamentet? En drivande motor. Är vi så vana vid kvinnor som straffas, skymfas, dödas, våldtas att vi inte längre ser hur genomsyrad filmen och teatern är av bilden av kvinnan som offer?"

Kommentarerna har inte låtit vänta på sig, många upprörda. Jag tycker tankegången är värd att begrunda lite mer. Vilka värderingar och vilka normer förmedlar olika kulturyttringar? När det gäller datorspel och våldsfilmer uttrycker många tveksamhet - men så fort vi hamnar under rubriken Stor Konst är allt tillåtet, allt förlåtet. Åtminstone om konstnären är manlig.

Att aldrig hinna

Varje halvår ungefär tror jag att bara jag klarar resten av det här halvåret så blir det bättre i höst/vår. Då ska jag få mer tid att ägna åt barnen. Då ska jag ta tag i alla surdegar hemmavid och på jobbet. Och då ska jag hinna stjäla några minuter åt mitt eget välbefinnande. Halvåren kommer och går, men det enda som är bergfast är att tiden aldrig räcker till. Kanske vill jag för mycket, kanske är jag bara hopplöst ineffektiv. Vet bara att jag aldrig är i närheten av att klara allt det jag hoppas, önskar, föresätter mig. Men kanske blir det bättre efter sommaren, kanske kommer hösten att fungera...

Destruktiva beteenden

Går förbi "vårt" dagis och kan konstatera att några pigga medborgare har roat sig med att bryta loss bordsskivor från barnens utebord. Vad är det som gör det så oemotståndligt tillfredställande att förstöra för andra, vare sig det gäller dagisgårdar, väntkurer för bussar eller på tågstationer eller andra "allmänna" inrättningar?! Vad är det som gör att man sparkar ner och river sönder saker som man rimligtvis själv också skulle kunna dra nytta av?

Ibland förklarar man det med att uttråkade ungdomar som inte har någonstans att ta vägen bär sig åt på detta sätt. Vad säger det om våra förväntningar på ungdomar (och andra), om hur man uppför sig - oavsett om man har tråkigt eller ej - och vad som är OK att göra? Och vad säger det om våra förväntningar på föräldrarna till dessa ungdomar, hur mycket koll man har på vad ens barn har för sig när de är ute? Jag tycker att det är beklämmande. Dessutom finns den ekonomiska aspekten att ju mer som förstörs, desto större blir kostnaderna för att reparera och återställa (i den mån det finns några pengar för sådant) - och desto mindre pengar blir över för vettigare kostnader. Och jag kan inte förstå nöjet i förstöra för någon annan.

Uppmuntran och utmaningar

Hur gör man för att uppmuntra sina barn att lära sig nya saker? Att få dem att ta sig an svårigheter som utmaningar till för att övervinnas i stället för att förvänta sig att man ska kunna allt från början - och kan man inte direkt så får det vara! Hur gör man för att behålla en positiv känsla hos barnet när man försöker stötta dem i sitt lärande, oavsett om det handlar om att lära sig skriva, cykla, läsa eller simma. Hur behåller man giltigheten i påståendet att "det här är kul" när man måste tjata, tjata, tjata om att öva. Försöker visa på framstegen, visa på att det går bättre och bättre, förmedla att barnen ska vara stolta över att deras ansträngningar har lett fram till förbättrade förmågor. Men känner mig helt fel ute när sjuåringen frågar: Tycker du att jag var duktig nu? efter att ha skrivit ett kort brev till en kompis i en annan del av landet. Det är klart jag tycker, men det var liksom inte poängen. Hur får man barnen att lära sig samtidigt som man undviker att göra dem till prestationsdårar beroende av att någon annan tycker att de är duktiga?

Tyskt energibehov

DNs huvudledare handlar i dag om Tyskland, Vattenfall och kärnkraftsbehov. Och om att tyskarna borde förstå att kärnkraft inte alls är farligt. Detta är ett perspektiv som dykt upp mer och mer. Det härstammar dels från att kärnkraftslobbyn vädrat morgonluft och passar på att flytta fram sina positioner när rädslan för klimatkatastrofer vuxit sig stark, dels från medias oförmåga till komplexa analyser. Allt är svart eller vitt. Just nu handlar allt om koldioxidutsläpp, möjligen utvidgat till utsläpp av sk växthusgaser (det finns alltså andra gaser än koldioxid som har samma effekt) - alla andra miljöfrågor är satta i karantän. Och vill man minska koldioxidutsläppen utan att minska energiförbrukningen framstår plötsligen kärnkraften som en "ren" energikälla. Trots bristfällig miljö i urangruvorna. Trots diverse händelser vid svenska kärnkraftsverk som tydligt visar att man struntat i säkerhetsföreskrifter och gör lite som man tycker, en kultur som visat sig vara utbredd och etablerad. Och trots att vi står med radioaktivt avfall som behöver förvaras i 100.000 år innan det kan betraktas som ofarligt. Smaka på siffran: 100.000 år. För ca 10.000 år sedan började inlandsisen från den senaste istiden dra sig tillbaka i Sverige. Därefter har växtligheten etablerat sig, människan återvänt, vi har haft stenålder, bronsålder, järnålder under denna period (även om stenåldern globalt sträcker sig mycket, mycket längre tillbaka i tiden). Medeltiden slutade för ca 500 år sedan. Dagens människor anser sig kunna garantera att vi tryggt kan förvara radioaktivt material i 10 gånger längre tid än den tidsperiod som varit sedan senaste istiden. Det kallar jag hybris.

Ingenstans i ledaren nämns heller möjligheten att minska energiförbrukningen. Det är kanske inte så förvånande med tanke på tidigare DNledares inriktning i dessa frågor. OK för minskade koldioxidutsläpp, men inte till priset av minskad energitillgång. Åtminstone inte i vår del av världen. Det skapar ett trovärdighetsunderskott. Man skriver att ca 25% av Tysklands energiförbrukning härstammar från kärnkraft (en siffra som ifrågasätts i annan blogg, där Birger Schlaug uppger att kärnkraften utgör 12-13% av Tysklands energiförbrukning). Jag undrar med hur många procent man skulle kunna minska energiförbrukningen genom att effektivisera användningen.

I ledaren påstås vidare att det inte finns några bra förnybara alternativ till kärnkraft. I viss mån kanske detta stämmer - men det är inte underligt om det dröjer med goda alternativ eftersom incitamenten för att utveckla sådana är begränsade så länge kärnkraftsindustrin till varje pris hålls under armarna. Och så länge man redan i förskott bestämt sig för att förnybara alternativ inte kan ersätta de energislag vi gjort oss beroende av. Miljörörelsen brukar titt som tätt beskyllas för att vara bakåtsträvande - trots att den talar för utveckling av nya och bättre alternativ. Att klamra sig fast vid kärnkraft som energikälla, det är vad jag kallar reaktionärt.

Saker jag tycker om

Ibland kan det bli lite för mycket morrande. Jag har ägnat några dagar åt att mer noga lägga märke till alla små, vardagliga saker som så lätt försvinner bakom ilska och irritation över det som inte fungerar som det ska. Här är några exempel på vad jag njutit av:

• bada i alldeles stilla sjö i mulet väder när världen liksom håller andan
• gosa med barnen
• höra regnet mot taket och vinden i träden när jag vaknar i varm säng på natten
• diska tillsammans med barnen - utan katastrofer och utan att bli arg
• äta solvarma vita vinbär direkt från busken
• kunna kramas med min man igen - mind you, vi har inte löst haveriet från för några veckor sedan, det är bara nedstoppat längst ner i smutstvättskorgen, och det är inget bra sätt att lösa problem. Men mänsklig närhet är inte att förakta
• läsa böcker för barnen

Så lätt att glömma, men så viktigt för att göra livet mer uthärdligt!

En bra förälder

Hur är man en bra förälder? En mamma förväntas ge upp det mesta av sitt eget liv för sina barn - och det är något som bara förutsätts, inga eloger för det. En pappa kommer undan med betydligt mindre - och får beröm för betydligt mindre. Detta har gått igen i det mesta av det jag har läst i föräldratidningar och deras egenproducerade handböcker om föräldraskap. Därför är jag inte ett dugg förvånad över hur sajter på nätet hanterar pappornas närvaro, eller brist på närvaro, vilket debatterats i DN. Sajten Allt om barn anser sig, i intervju i DN (som också pushar för olika artiklar mm på sajten varje dag) vara till för att stödja mammorna - synonym till föräldrar får man anta:

Men vår främsta målgrupp är ändå mammor och kvinnor. Vi vill stärka dessa
och få dem att känna sig trygga i sina roller och i sina kroppar. Till exempel att det är okej att amma hur länge och mycket man vill och att det är normalt att magen hänger efter graviditeten, säger Kristin Gunnarsson. (uppföljningsartikel i DN)

Papporna göre sig icke besvär. Eftersom min yngsta nu är cirka fyra år är det ett tag sedan jag läste tidningar och böcker riktade till föräldrar och/eller blivande föräldrar, så jag är inte helt uppdaterad, men av allt att döma råder ungefär samma förhållanden som då, inte bara inom mediavärlden. Bland annat reagerade jag "på min tid" över att

• pappor uppmuntras (även av försäkringskassan) till att vara föräldralediga för sin egen skull, det sägs sällan något om att dela ansvaret för barnen, eller att barnen skulle vinna på det (vilket jag är fullt övertygad om att de gör);
• mammorna får råd om att låta papporna vara föräldrar "på sitt sätt" - bl a har det tagit sig uttryck i en uppmaning i en föräldratidning jag läste om att inte säga något om att pappan tar med saft som dricka till parken för att resten av dagarna tar ju mamman med vatten (underförstått att pappan endast i undantagsfall går till parken);
• ingenting skrivs heller om att mamman, som oftast är hemma mest under den första delen av föräldraledigheten, kanske har värdefulla erfarenheter att dela med sig av inför att det blir pappans tur att vara hemma. I stället ska mamman ligga lågt och inte tvinga på pappan information;
• sättet att skriva artiklar riktar sig ofta till mammor/kvinnor, både vad gäller val av teman och tonfallet i artiklarna. Det är inte underligt att om man har mammor som sin målgrupp så är det få manliga läsare (finns de alls?) som svarar på efterlysningar i läsekretsen (något som Kristin Gunnarsson i DN:s uppföljningsartikel uttryckte förvåning över). Men detta stänger papporna ute och bidrar i sin tur till att förstärka normen att de inte förväntas ta något ansvar/vara inblandade i frågor som rör barnen;
• BVC var uppenbart dåligt rustat för att möta pappor, särskilt om de kom ensamma med barn under 1 år, för att inte tala om ifall de försökte delta i de grupper som många BVC:er håller i för nyblivna föräldrar (vilket i det här fallet också verkade vara en synonym till mammor).

Det finna massor av fler exempel, och jag skulle kunna skriva mycket mer om föräldraroller, könsroller mm (och återkommer säkert vid senare tillfällen), men sammanfattningsvis kan man konstatera att pappor slipper undan mängder av de krav som ställs på mammor och kan forma sitt föräldraskap på ett friare sätt. Priset för detta är dock att de fortfarande exkluderas ur normen för begreppet föräldrar - och därmed ur alla vardagssammanhang. Jag läste för flera år sedan boken "Att göra kön : om vårt våldsamma behov av att vara kvinnor och män" av Ylva Elvin-Nowak och Helene Thomsson (finns bl a här) och minns en kommentar av en mamma som hämtade barn på dagis en dag i veckan, övriga hämtade pappan. Hon var mäkta frustrerad över att det var just på hennes hämtdagar som stövlarna var för små, det saknades extrakläder osv osv. Barnets pappa informerades aldrig om sådant.

Helena Rönnberg, chefredaktör för Vi Föräldrar, tror att man måste höja statusen i föräldraskapet samt införa individuell och lika delad föräldrapenning. Jag tror att man måste få - och inte minst tillåta - männen/papporna att ta sitt ansvar, i alla sammanhang. Individuell föräldrapenning är ett steg i rätt riktning, men under tiden är det lika viktigt att de organ där föräldraskap diskuteras vänder sig till alla föräldrar, inte bara till dem med uttänjda magar.

Rätten till semester utomlands

Sedan ett antal år tillbaka har tidningarna inför somrarna skrivit om hur synd det är om familjer som inte har råd med en årlig semesterresa utomlands. I år har dock dessa artiklar pga det ekonomiska läget bytts ut mot dito på temat "hemester" - semestrande i närområdet eller åtminstone inom Sveriges gränser. Kanske kan det väcka en bestående trend att man inte alltid måste åka långt bort för att ha en fullvärdig semester? För sedan när är semester utomlands en (svensk) mänsklig rättighet? Att man behöver semester, och gärna miljöombyte, råder ingen tvekan om - men vad i hela friden säger att den bästa formen är att varje år åka till ett annat land?! Att ibland få vara utomlands på semestern (eller i andra sammanhang) tror jag är utvecklande. Att få upp ögonen för hur det är på andra platser och se något annorlunda. Men att kunna njuta av de mer vardagliga upplevelserna är lika viktigt. Och ofta återkommande utlandssemestrar kan lätt bli slentrian - hur mycket tillgodogör man sig då? Det är inte farligt att hinna längta efter något. Att känna att man aldrig har råd, och aldrig kan "leva upp" till det som andra gör är dock nedbrytande. Därför hoppas jag att en ändring av den norm som tidningarna har förmedlat om att man ska åka utomlands varje sommar är på gång.


Själv är jag sedan barnsben bortskämd med tillgång till sommarställe och rör mig helst inte någon längre sträcka under sommarsemestern. För mina barn (ca 4 och 7 år) liksom för oss vuxna duger badsjön nära sommarhuset lika bra - eller bättre - som en fullpackad strand vid Medelhavet. Tids nog blir det dags för utlandssemester (hittills har hela familjen varit med mig utomlands när jag har jobbat), men tills vidare njuter vi av det som sommarstället kan erbjuda.

Matpriser och platt-TV

Jag kan inte låta bli att förvånas över hur människor i Sverige prioriterar mellan kostnader. Mat ska vara billigt, på gränsen till gratis, samtidigt som man gladeligen slänger ut en halv förmögenhet på t ex enorma platta TV-skärmar och renoveringar av fullt fungerande kök och badrum.

Jag vill köpa mat av god kvalitet - och jag vill att de som producerar maten ska ha skäligt betalt, antingen det handlar om jordbrukare i utvecklingsländer eller i rikare delar av världen, så att de både kan försörja sig och sköta produktionen på ett uthålligt och etiskt försvarbart sätt. Uthålligt alltså både vad gäller den egna verksamhetens ekonomi och vad gäller produktionssätt, med miljövänliga metoder och omsorg om de djur som involveras. Om det innebär högre matpriser så får det vara så. Jag behöver ingen enorm TV och har inget behov av att sätta just min prägel på kök och badrum som fungerar som de ska och inte är helt nedslitna.

Ett steg framåt, två steg tillbaka

Har redan haft det mesta av min semester och lyckades pricka in två vädermässigt bra veckor. Härligt med sol och bad och två barn som far omkring på sommarstället med fri tillgång till mormor, morfar och moster.

Men nu är jag tillbaka på jobbet. Jag jobbar på ett universitet och här är sommartid i många fall ganska ödsligt. Några enstaka ytterligare personer smyger omkring i korridorerna, men det vore synd att beskriva det som livligt. På gott och ont. Kan man koncentrera sig och jobba effektivt skadar det inte med lite lugn och ro. Har man kört fast och sitter dagarna i ända och vrider och vänder på olika textsnuttar längtar man efter något som då och då bryter dödläget. Det kanske inte skulle gå bättre att jobba, men det skulle i alla fall vara roligare att vara på jobbet. Och jag är för närvarande strandad i skrivprocessen. För varje problem jag löser uppstår två nya. Och som vanligt är tiden knapp. Finner mig själv i superstress när jag borde vara utvilad efter ledigheten. I dag dessutom trött efter att ha sovit dåligt, vilket varken förbättrar skrivförmågan eller minskar stressen.

Så enkelt men ändå så svårt

Pratade med en kompis häromdagen. Haveri i hennes förhållande. Haveri i mitt. Fler haverier i bekantskapskretsen. I nästan varje fall kommer vi fram till att det är kommunikationen som inte fungerar, det och att man inte ser eller "möter" varandra och varandras behov. Att ömsesidigheten förvandlats till en tävling om att tillgodose sina egna behov - för gör man det inte själv så gör ingen det. Kanske kvasipsykologi, men det är så det ser ut i mitt förhållande. För några veckor sedan tänkte jag att nä, nu får det vara nog. Vad som helst är bättre än det här. Och att leva själv (utan partner) är inget som skrämmer mig, snarare tvärt om. Så tänkte jag på att rycka upp barnen ur deras invanda miljö, med kompisar, dagis, skola/fritids, all oro som en flytt, separation och dubbla boenden skulle innebära. Och jag kan inte. Jag trodde aldrig jag skulle säga något sådant, men tills vidare stannar jag kvar - för barnens skull. Så länge de inte märker att förhållandet är dåligt. Som det är nu är det inga gräl, inga påhopp, men en stumhet och ett avstånd mellan oss vuxna i situationer utanför vardagslivets alla åtaganden. Förändras det till det sämre får man göra en ny bedömning, men tills vidare biter jag ihop och står ut.

Mårrans villervallor

Livet en serie av parallella villervallor att morra över. Stort som smått, från ett frustrerande arbete, ett förhållande på tomgång och intensiv önskan om att våra barn ska växa upp till glada och trygga personer - till ilska över en värld som lämnar en hel del övrigt att önska. Det och mycket annat utgör Mårrans villervallor.