Sedan ett antal år tillbaka har tidningarna inför somrarna skrivit om hur synd det är om familjer som inte har råd med en årlig semesterresa utomlands. I år har dock dessa artiklar pga det ekonomiska läget bytts ut mot dito på temat "hemester" - semestrande i närområdet eller åtminstone inom Sveriges gränser. Kanske kan det väcka en bestående trend att man inte alltid måste åka långt bort för att ha en fullvärdig semester? För sedan när är semester utomlands en (svensk) mänsklig rättighet? Att man behöver semester, och gärna miljöombyte, råder ingen tvekan om - men vad i hela friden säger att den bästa formen är att varje år åka till ett annat land?! Att ibland få vara utomlands på semestern (eller i andra sammanhang) tror jag är utvecklande. Att få upp ögonen för hur det är på andra platser och se något annorlunda. Men att kunna njuta av de mer vardagliga upplevelserna är lika viktigt. Och ofta återkommande utlandssemestrar kan lätt bli slentrian - hur mycket tillgodogör man sig då? Det är inte farligt att hinna längta efter något. Att känna att man aldrig har råd, och aldrig kan "leva upp" till det som andra gör är dock nedbrytande. Därför hoppas jag att en ändring av den norm som tidningarna har förmedlat om att man ska åka utomlands varje sommar är på gång.
Själv är jag sedan barnsben bortskämd med tillgång till sommarställe och rör mig helst inte någon längre sträcka under sommarsemestern. För mina barn (ca 4 och 7 år) liksom för oss vuxna duger badsjön nära sommarhuset lika bra - eller bättre - som en fullpackad strand vid Medelhavet. Tids nog blir det dags för utlandssemester (hittills har hela familjen varit med mig utomlands när jag har jobbat), men tills vidare njuter vi av det som sommarstället kan erbjuda.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar