Så enkelt men ändå så svårt

Pratade med en kompis häromdagen. Haveri i hennes förhållande. Haveri i mitt. Fler haverier i bekantskapskretsen. I nästan varje fall kommer vi fram till att det är kommunikationen som inte fungerar, det och att man inte ser eller "möter" varandra och varandras behov. Att ömsesidigheten förvandlats till en tävling om att tillgodose sina egna behov - för gör man det inte själv så gör ingen det. Kanske kvasipsykologi, men det är så det ser ut i mitt förhållande. För några veckor sedan tänkte jag att nä, nu får det vara nog. Vad som helst är bättre än det här. Och att leva själv (utan partner) är inget som skrämmer mig, snarare tvärt om. Så tänkte jag på att rycka upp barnen ur deras invanda miljö, med kompisar, dagis, skola/fritids, all oro som en flytt, separation och dubbla boenden skulle innebära. Och jag kan inte. Jag trodde aldrig jag skulle säga något sådant, men tills vidare stannar jag kvar - för barnens skull. Så länge de inte märker att förhållandet är dåligt. Som det är nu är det inga gräl, inga påhopp, men en stumhet och ett avstånd mellan oss vuxna i situationer utanför vardagslivets alla åtaganden. Förändras det till det sämre får man göra en ny bedömning, men tills vidare biter jag ihop och står ut.