Ett steg framåt, två steg tillbaka

Har redan haft det mesta av min semester och lyckades pricka in två vädermässigt bra veckor. Härligt med sol och bad och två barn som far omkring på sommarstället med fri tillgång till mormor, morfar och moster.

Men nu är jag tillbaka på jobbet. Jag jobbar på ett universitet och här är sommartid i många fall ganska ödsligt. Några enstaka ytterligare personer smyger omkring i korridorerna, men det vore synd att beskriva det som livligt. På gott och ont. Kan man koncentrera sig och jobba effektivt skadar det inte med lite lugn och ro. Har man kört fast och sitter dagarna i ända och vrider och vänder på olika textsnuttar längtar man efter något som då och då bryter dödläget. Det kanske inte skulle gå bättre att jobba, men det skulle i alla fall vara roligare att vara på jobbet. Och jag är för närvarande strandad i skrivprocessen. För varje problem jag löser uppstår två nya. Och som vanligt är tiden knapp. Finner mig själv i superstress när jag borde vara utvilad efter ledigheten. I dag dessutom trött efter att ha sovit dåligt, vilket varken förbättrar skrivförmågan eller minskar stressen.