Våndan inför födelsedagskalas

Vi har ett barn som fyller år mitt i ledighet, när "alla" är bortresta eller upptagna med annat. Hittills har vi löst kalasfrågan på olika sätt som både vi och barnet varit nöjda med t ex genom kalas för grannbarn eller för barn och vuxna i vår egen bekantskapskrets, men nu börjar vi känna krav på att ordna kalas för klasskamrater inte minst eftersom inbjudningar till dessas kalas haglar till vårt eget barn. Och det är inte vilka kalas som helst utan kalas "på lokal" som olika typer av lekland eller badkalas i simhall. Inte så konstigt kanske att man väljer externa lokaler eftersom man i någon sorts försök att inte utesluta någon bjuder åtminstone halva klassen (den del av klassen som har samma kön som ens eget barn) och i bland till och med hela. I vår familj känner vi oss inte värst bekväma med dessa system. Vi har varken råd eller lust att lägga stora pengar på kalas på något ställe som arrangerar sådana, vårt barn leker med ett urval av både killar och tjejer i klassen vilket om vi ska följa mönstret med att inte utesluta någon skulle tvinga oss att bjuda hela klassen och vi vill överhuvudtaget inte bidra till den eskalerande kalasyran. Under det gångna året har vi sett pyjamaspartyn, diskon, Disneymaskerader mm avlösa varandra. Nu anstränger vi oss för att både skapa en inbjudningslista som speglar barnets krets av lekkamrater och hitta på ett kalas som är roligt men inte haussar förväntningarna på vad man lyckas åstadkomma i kalasväg. Gärna också med ett tema som inbjuder till att kliva utanför de gängse rollerna som annars cementeras genom kalas där klassens tjejer bjuds till prinsessmaskerad medan pojkarna går på piratkalas. Inte drömde jag när vi fick barn om att födelsedagsfirandet skulle ge upphov till en sådan vånda...

Hur tänker män?

Jag blir lite nyfiken. Hur tänker män egentligen? Har av jobbskäl sms:at lite med en manlig bekant. Planerat jobb, och skämtat lite. Ingenting på något sätt under bältet, eller i närheten av att antyda något annat än uppskattning över samarbete. Så dimper det ner ett nytt sms - med en fräckis. Är det för att ragga? för att markera något (lite oklart vad, men kanske någon form av revirpinkning i stil med Hanna Hellquists krönika om sin väntande kompis)? för att det för honom är en helt naturlig fortsättning att från att ha samarbetat bra övergå till att... vadå? tävla i fräckisar? Jag förstår inte vad han vill, och om det var ett försök att ragga undrar jag vad eller vem som fått honom att tro att det var en god idé att inleda med en - dessutom ganska dålig - fräckis?! Jag kan försäkra att på mig funkar det inte. Rycker på axlarna och skiter i honom, vilket tack och lov inte är något problem jobbmässigt heller. Men är ändå nyfiken - hur tänkte han?!

Riktiga föräldrar

Har sedan terminens första föräldramöte haft lite dåligt samvete över att jag inte jublar inför alla åtaganden om loppisar, klassfester, skolresor, julmarknader och annat som följer med att barnen går i skolan. Tycker att jag har svårt nog att hinna med vardagen som den är, vilket möttes med kompakt oförståelse när jag försökte bromsa lite vid föräldramötet. Dålig förälder skrivet över pannan sedan dess. Nu börjar jag dock landa i att jag mycket hellre ägnar tiden åt barnens utveckling, läxläsning och att göra saker tillsammans än att flera gånger per termin behöva umgås i flock med barnens klasskamraters föräldrar. Någon enstaka gång - javisst! Men när det ska bakas och lagas och säljas och ordnas och städas och donas gång på gång, då lägger jag hellre den tiden på mitt eget eftersatta hushåll. Och den prioriteringen har jag inga problem med att stå för.

Kritik som hjälpmedel - eller maktmedel

Den akademiska världen bygger på att man granskar varandras vetenskapliga arbeten och kommer med kritik som hjälp för att komma framåt i arbetet. Varför är det då så ovanligt med konstruktiv positiv kritik?! Att man läser varandras arbeten och säger att "det här ser jag som dina styrkor, håller du med? Jag tror det blir ännu tydligare om du tänker/gör/skriver så här - vad tror du om det?" Och intresserar sig för svaret. I stället kommer man många gånger från t ex handledning söndermald, och undrar om det överhuvudtaget finns något värde i det man håller på med. När man sedan har slickat sina sår, skrivit en ny version och lämnat in för läsning är det dags för nästa omgång. Ibland undrar man varför man inte bara lägger av!

Septemberkväll

Höst i hjärtat och löven som faller. Septembersolen som sken under dagen håller ändå något av sommaren kvar. Vad är det för tomhet som gör att jag hela tiden letar efter något att fylla den med, ett åtagande, en vän, någon som bryr sig om!? Vad är det som gör att vi sitter på varsin våning, framför varsitt skrivbord i stället för att sitta i soffan och prata med varandra? Vad är det som gör att vi inte längre når fram, inte längre anstränger oss? Vad är det som gör att vi inte intresserar oss för varandras inre längtan? Det går inte längre att skylla på barnen, på att småbarnsåren äter en och tar all energi. Vi har gått mycket längre ifrån varandra än så - och jag vet inte ens om jag verkligen vill ändra på det. Kanske har jag givit upp efter alla försök jag trots allt har gjort med att kommunicera, kanske är jag bara lat, men kanske är jag rädd för att behöva inse att vi faktiskt inte alls förstår varandra - och för vad det skulle innebära...

Den intolerante kristdemokraten

Man kunde ju tro att människor med kristna värderingar skulle vara föredömen vad gäller tolerans, men Hägglund visar åter att så inte är fallet - åtminstone inte bland dem som blandar religionen med politiken i partiet kristdemokraterna. Hägglund verkar känna sig personligen kritiserad av allt från teaterregissörer och krönikörer (Almedalstalet i somras) via konstscenen till fd JämO och Yvonne Ruwaida (mp) (dagens DN debatt). Det måste vara fruktansvärt jobbigt att ständigt känna sig så hotad, samtidigt som det är ganska paradoxalt att man som medelålders vit man med (såvitt jag känner till och jag har svårt att tänka mig annat för en partiledare i dagens kristdemokrater) heterosexuell läggning tror sig tillhöra någon sorts förbisedd grupp, gruppen vanliga människor - vad det nu är. Den gruppen anser sig Hägglund kunna företräda. På samma sätt som Reinfeldt framställer sig själv som en förortsgrabb (att förorten sedan inte riktigt var ett miljonprogramsområde förbiser han gärna) vill Hägglund nu göra vanligheten till sitt kännemärke. Men hur vanlig är han? Förvisso verkar han känna sig alienerad från den vänstervridna kulturelit han angriper med sådan frenesi. Men han tillhör toppskiktet inom Sveriges politiska elit, och jag förmodar att han i alla fall inte ligger dåligt till inom den ekonomiska eliten. Och visst kan man tänka sig att det finns en hotbild. För genom att synliggöra de missförhållanden som råder i det mest jämställda landet i världen, vad gäller patriarkala strukturer, vad gäller särbehandling av människor som inte faller inom den heterosexuella normen eller kärnfamiljerna, och vad gäller etnicitet och religion - så är det klart att människor i just Hägglunds grupp (medelålders vita män) riskerar att få stryka på foten när även andra grupper tillåts komma in på arenan.

Hägglund försöker motarbeta denna ack så tröga utveckling genom att hävda att en vänstervriden kulturelit ifrågasätter rätten till vanlighet, han verkar även mena att denna vänstervridna kulturelit tvingar barn att leka könsrollsneutrala lekar, "vanliga människor" att förakta de liv de lever och vem vet... kanske menar han till och med att denna elit tvingar helt vanliga människor att bli bögar och flator - för de räknar Hägglund knappast in i de vanliga med tanke på hans ställningstaganden t ex vad gäller rättigheter till äktenskap i samkönade relationer. Hägglund påstår att den vänstervridna kultureliten är intolerant mot "vanliga människor" när de arbetar för att förbättra toleransen gentemot dem som avviker från denna vanlighetsnorm, men det är sällan jag har läst något så intolerant som Hägglunds debattartikel eller hans tal från Almedalsveckan.

Aftonbladet har enligt DN bestämt sig för att bojkotta Sverigedemokraternas valannonser systematiskt (vilket jag inte tycker är ett korrekt beslut) - i konsekvensens namn kanske de borde överväga att även bojkotta Hägglunds kristdemokrater. För det Hägglund håller på med kan jag bara rubricera som främlingsfientlighet.

Bitterfittan

Läser Maria Svelands bok "Bitterfittan" (långt efter alla andra, anar jag). Som bok vet jag inte om jag är så imponerad av den - språkmässigt eller skildringarna av miljöer och personer. Men hon har ju onekligen poänger, och inte särskilt upplyftande sådana.

Det som slår mig är dock hur vi som vuxit upp i tron att vi faktiskt är lika värda, lika kompetenta som män, och som bildat familjer med män som är jämförelsevis jämställda, som deltar i familjen på ett helt annat sätt än (majoriteten av) tidigare generationers män gjorde, ändå blir så besvikna och känner oss så... orättvist utsatta. Jag ser i mitt eget förhållande att vi delar på väldigt mycket av vardagslivets sysslor, hämtar, lämnar, handlar, lagar mat. Han gör nog inte sällan mer än jag. Ändå är jag inte nöjd. Och jag ser förklaringen som uppdelad i två delar: Dels är det ändå alltid, alltid jag som har ansvaret, ska se helheten, kolla att allt funkar, finns, görs. Och jag vill inte ha det ansvaret ensam, jag vill inte att det ska bero enbart på mig om läxorna blir gjorda, smutsiga kläder tas hem från dagis, nya stövlar inhandlas osv. Dels är det den kommunikationslösa tävlingen när allt redan har gått snett - när han inte ställer upp på mig orkar jag inte längre ställa upp på honom. Den snålhet med omsorg och tid för och med varandra som infinner sig när man hela tiden kämpar för att själv överleva, och inte klarar av att tala med varandra. Stumheten och kylan inför varandra. Den infann sig efter att vi fått barn. Och det är den som Sveland beskriver så på pricken. Kanske är vi bortskämda när vi inte nöjer oss med att behöva göra mindre av hushållsarbetet än tidigare generationers kvinnor. Men kanske är det också så att riktig jämställdhet når vi inte förrän vi verkligen anstränger oss för och kommunicerar med varandra.

Jämställdhet och kvotering

Olofsson har skickat brev till svenska bolag om hur de arbetar med att öka antalet kvinnor i styrelser. Bolagen har inte tyckt att de haft anledning att svara, och Olofsson tycker inte att det spelar så stor roll. I DN ondgör man sig över idéer om att kvotera in kvinnor i styrelserna, för att det skulle diskriminera männen (sic!). Ann-Charlotte Marteus skriver vasst i Expressen om DN:s falska omsorg om kvinnorna och synen på att män diskrimineras vid krav om 40% kvinnor i styrelserna... Och Carina Lundberg Markow skriver om reaktioner på när hon tagit upp jämställdhet i sin blogg. Det är en lite nedslående bild av utvecklingen som ges. Och av möjligheten att föra en konstruktiv diskussion. Ska det inte bli mer jämställdhet nu?

Fastbyggda i strukturer

När man pratar könsroller och ojämställdheter i samhället handlar det ofta om de strukturer som gör det svårt att förändra sådant som borde vara självklart. Nu kommer en ny sk satsning på trafik, nämligen biltrafik, i och med att regeringen har beslutat Förbifart Stockholm (se t ex DN). Här är ett exempel på när oförmågan att se alternativa lösningar får oss att rent fysiskt bygga fast oss i orimliga strukturer. Ett vägnät som både drar pengar från faktiska kollektivtrafiksatsningar, som får oss att fortsätta tänka i samma gamla banor om att bilisterna måste tillgodoses med vägar medan kollektivtrafikens resenärer får vara glada åt det som blir - om det blir, som inte kommer lösa några trängselproblem eftersom större vägar genererar mer trafik utan i stället kommer öka utsläppen av samma orsak och som låser fast oss i de fysiska strukturerna om inte annat så av ekonomiska skäl eftersom finansieringen är ett åtagande som kommer att belasta befolkningen i regionen en mycket lång tid framöver och försvåra en omsvängning mot vettigare trafiklösningar. En satsning som (som vanligt frestas man att säga) i högre grad gynnar män än kvinnor, eftersom det är vanligare med män i bilarna och kvinnor i kollektivtrafiken. Och en satsning som visar politikernas oförmåga att gå från ord till praktisk handling. Vad är det som gör att vi i Sverige tycker att vi har rätt att sitta och köra bil på detta sätt samtidigt som vi genom regeringen Reinfeldt ställer krav på t ex Kina att minska sina utsläpp för att lindra en eventuell klimatkris? Var finns visionerna, och sedan när blev mer vägar ett svar på människans centrala behov?

Brutna löften

I min värld försöker man göra det man lovat, anstränger man sig att hjälpas åt och stötta varandra. I din värld är det naturligt att bli arg, bryta alla kontrakt - eller all kontakt - när jag ber dig att uträtta det du sa att du skulle. Sedan skyller du på att du är stressad och har ont om tid. Ser du inte hur ditt beteende stjälper över den stressen och mer därtill direkt på mig? Eller är det så att du ser, men skiter i det?!

Avkriminaliserade sexualbrott i hemmet?

Det har diskuterats på många andra ställen redan, så jag nöjer mig med att lättat konstatera att chefsåklagaren på City åklagarkammare enligt DN inte stödjer Hillegrens uttalande

”Att inte ha samlag mot någons vilja är en utmärkt umgängesregel som dock passar bättre i etikettböcker än i lagböcker”

Det är bara att hoppas att detta inte är någon utbredd åsikt bland åklagarna och att vi är långt ifrån den tid när mannens behov ansågs vara viktigare än kvinnans lust - eller brist på den. Fast när jag ibland har läst (läsar)kommentarerna till läsarfrågor angående förhållanden och samlevnad kan man undra. Män anses fortfarande av många ha större sexuella behov, och det är kvinnornas sak att tillfredställa dem. Naturligtvis inte alla - men ett oroväckande antal. Fast om detta ska jag blogga i ett mer genomtänkt inlägg en annan dag.

Leksaker, motion och folkhälsa

Ibland undrar jag extra mycket över världen. Många vuxna lägger massor av tid och kraft på att gå ner i vikt eller hålla en idealvikt, både av utseendemässiga och hälsoskäl. Men man kör bil överallt och snart sagt varenda väska större än en ryggsäck har hjul så man ska slippa bära den - samtidigt som man går på gym och springer på "löpande band" och styrketränar.

I samma anda skjutsas barn i bilar och barnvagnar även kortare sträckor till dagis och aktiviteter. Sedan några år har jag även med stigande förvåning iakttagit de leksaker som grannarnas barn stoltserar med (och mina barn ibland suktar efter). Att man stoppar i batterier så att det ska låta och blinka om en massa saker är ingen nyhet, men när "trampbilarna" förses med batterier och den pojke på "sparkcykel" som jag mötte på närmare håll visade sig åka på ett litet motorförsett fordon med sadel att sitta på börjar jag undra vad som händer. Hela vitsen med att växa upp och leka är ju (förutom att det är roligt) att lära sig hur kroppen fungerar, att få utlopp för sitt rörelsebehov, träna motorik, balans mm, använda fantasin osv. Vad händer med de barn som förses med leksaker som "gör allt" åt dem, både tankemässigt men nu också motoriskt? Om vi ser en trend av viktökning kopplat till negativa effekter på hälsan - varför avvänjer vi våra barn från alla former av "naturlig" motion (naturlig i betydelsen det som kommer med av bara farten)? Pryltokighet? Statushets? Eller bara dumhet?!

Varför blogga?

Har haft några dagar med velande om vad den här bloggen ska vara till för. Politik och samhällskommentarer, en blogg om föräldraskap och relationer, en mer personlig och vardaglig "dagbok" eller en mix av alltihop (eller något annat)? Varför vräker man egentligen ut sina åsikter och/eller av sitt personliga liv på nätet? För att påverka? För att visa upp sig (nä, hu, inte för min del)? För att man inte kan låta bli att skriva? För att det är nyttigt att formulera sig runt saker man tänker? Det tål att tänka på, och under tiden skriver jag när jag tycker att jag har något att säga om så bara mig själv.

Får man ångra sina barn?

När man inte orkar mer, när tålamodet tryter, när man inte är den vuxna förebild man föresatt sig att vara, när familjelivet är mer kaos och konflikter än värme och närhet - får man ångra sina barn då? Inte ångra de trots allt underbara varelserna man satt till världen, men ångra att man åtagit sig något så stort som att stödja två barn till att bli trygga, starka och helst rimligt välmående personer, fysiskt och psykiskt. När man inte förstår hur man ska lyckas, får man ångra sin hybris då?

Destruktiva beteenden 2

Fotboll, fotbollsvåld. Två egentligen helt skilda företeelser, men ändå intimt sammanlänkade. I DN fanns nyligen en artikel om Tommy Deogan, lillebror till Tony Deogan som slogs ihjäl i en sammandrabbning mellan AIKs och Blåvitts huliganer. Och i förra veckan hade Parkteatern en monolog om fotbollsvåld på repertoaren. Fotbollen fyller sportsidorna och inom fotbollen danas ett stort antal pojkar och ett ökande antal flickor. Men vad är det vi accepterar med fotbollen som ursäkt, vad är det fotbollen förlåter?

Att pojkar och flickor tränar en bollsport, motionerar, lär sig bollkänsla, att behärska sin kropp och att samarbeta är något positivt. I andra änden av spektrumet finns det våld som numer ackompanjerar fotbollen, något som de flesta av oss inte tycker är OK. Men var går gränsen mellan detta våld, där klubbarnas "firmor" drabbar samman i slagsmål som rättfärdigas med att man försvarar klubbens heder eller något liknande, och den aggressivitet som stora flockar med övervägande män tillåts uttrycka i samband med matcher? Hur kommer det sig att det är accepterat att skräniga, aggressiva karlar drar fram genom stan inför och efter matcher? Att det är accepterat att kravallutrustade poliser ska behövas för att bevaka den publik som tar sig till och från fotbollsarenor? Att skadegörelse följer i spåren där supportrarna förflyttat sig genom landet. Hur kommer det sig att fotbollssupportrar tillåts bete sig på sätt som vi inte skulle acceptera i andra sammanhang? Och vad är det som gör att män, för det är i mycket hög grad män det handlar om, måste ge utlopp för sina känslor på ett sätt som utgör ett hot mot folk omkring?


I Parkteaterns "TopBoy - en huliganberättelse" vittnar huvudpersonen om adrenalinet och sammanhållningens betydelse när man finns där för varandra, när man ställer upp för varandra. Gemenskapen är väl också kittet i supportergängen - men måste den gemenskapen vändas i ett hotfullt brölande mot allt och alla?! I förstörelse och destruktivitet? Och nog handlar det om maktdemonstration också. Makten att skrämma och hota, kanske i en värld där man själv annars inte har så mycket att säga till om.

Tjejer har traditionellt tillåtits att mer nyanserat uttrycka känslor om och inför varandra. Killar har fått nöja sig med de uttryck som står till buds till exempel på en fotbollsplan, där det inte är något konstigt med en gruppkram, på läktaren där glädje och ilska över hur matchen fortlöper ges yvigt utlopp eller efter matchen, på väg från arenan, där allt som står i vägen löper risk att krossas. I andra sammanhang tror jag att det skulle kallas masspsykos. Vill vi verkligen att det är det ackompanjemanget fotbollsmatcherna ska ha?

Fler studenter till universitet och högskolor?

Svårare att få jobb, fler som vill plugga - men hittills har regeringens satsningar på ökat antal platser varit måttliga eller obefintliga. Nu föreslår Jan Björklund en utbyggnad. I DN säger han:

– Vi bör bygga ut ganska snabbt. Lärare finns och lokaler finns, det fattas bara ett beslut. Det är bättre att ungdomarna studerar än att de går arbetslösa.

Jag håller i stort sett med. Det är nedbrytande att gå arbetslös när man vill ha ett jobb, och det finns starka skäl att ge möjlighet till högre utbildning för dem som vill - men att vara arbetslös betyder inte nödvändigtvis att man vill plugga. När Björklund säger att lärare och lokaler finns undrar jag hur mycket han vet om vardagen på universitet och högskolor, och vilka resursåtgärder han tänker sig. På de institutioner jag känner till finns inget överskott på anställda lärare/forskare, tvärt om sliter många på obetald övertid - eller känner sig tvingade att låta de egna forskningsprojekten bli lidande för att det går åt mer tid till undervisning än vad man får ut. Detta gäller i ännu högre grad på kurser med många studieovana.

Om Björklund tänker sig att anställa fler lärare skulle det vara en annan sak - som nydisputerad forskare är man ofta hänvisad till osäkra vikariat eller att söka externa forskningsmedel i hård konkurrens med etablerade forskare. Många får söka sig till annat jobb, vilket är gott och väl om man får något annat jobb. En doktorsexamen tenderar dock paradoxalt nog att diskvalificera en från många andra jobb, eftersom man betraktas som för "snäv" i sin kompetens, alltför problematiserande och - inte sällan - med en bristande förankring i "verkligheten", i betydelsen den värld som ligger utanför universitetens väggar. Kunde man med Björklunds utbyggnadssatsning anställa ett antal lärare vore det en lovvärd satsning inte bara på att öka kvalitet och tillgänglighet i högre utbildning, utan också på att skapa arbetstillfällen till fler av de forskare/lärare vars kompetens samhället som helhet i dag ofta slarvar bort. En konjunkturrelaterad utbyggnad tror jag dock inte ger några varaktiga jobb av det slaget att hoppas på. Tyvärr.

Brottet att bära byxor

När människor svälter, dör i krig, våldtas osv osv lägger man i Sudan ner resurser, kraft och tid på att hindra kvinnor att bära byxor (DN), ett brott som anses så allvarligt att man bestraffas med 40 piskrapp för förseelsen. Religion är en sak, liksom det vidare begreppet "andlighet" - så länge det hanteras på ett privat och individuellt plan. Men när dessa föreställningar tillåts infiltrera politiska och juridiska system, när tron på en högre makt används för att kontrollera andra kommer det bara tokigheter ut av det. Det gäller de muslimska länder som tillämpar sharialagar likaväl som kristen tokhöger i USA - men också, vill jag påstå, kristdemokraterna i Sverige.

En konstnärs ansvar

Vilket ansvar har en konstnär? Frågan var uppe i vintras i samband med flera olika konststuderandes projekt. Då skreks det väldigt mycket - och, kan jag tycka, med viss rätt - om att man inte får göra vad som helst. Jag tycker inte att man får förstöra en T-banevagn. Jag är mindre kategorisk till Odells spelade psykbryt. I DN Kultur i dag förs en lite annan diskussion av Wennstam och Sveland, där de analyserar vilken kvinnobild som förmedlas i von Triers filmer och i synnerhet i hans senaste "Antichrist". Vilket ansvar har en konstnär här?

Artikelförfattarna jämför bland annat med de diskussioner som har varit kring uppsättningar av t ex Köpmannen i Venedig där judar beskrivs nedsättande. (Sedan kan jag ställa mig häpen över att man antas skapa sig en negativ bild av judar av att se den pjäsen, för min del ledde den snarare till någon form av fördjupad insikt i den konsekventa nidbild av judar som skapats under seklens lopp.) Artikelförfattarna skriver bland annat:

"Men frågan är inte om kvinno­hatet och föraktet för den kvinnliga sexualiteten är en tråkig bieffekt i konsten, utan om den snarare är en del av själva fundamentet? En drivande motor. Är vi så vana vid kvinnor som straffas, skymfas, dödas, våldtas att vi inte längre ser hur genomsyrad filmen och teatern är av bilden av kvinnan som offer?"

Kommentarerna har inte låtit vänta på sig, många upprörda. Jag tycker tankegången är värd att begrunda lite mer. Vilka värderingar och vilka normer förmedlar olika kulturyttringar? När det gäller datorspel och våldsfilmer uttrycker många tveksamhet - men så fort vi hamnar under rubriken Stor Konst är allt tillåtet, allt förlåtet. Åtminstone om konstnären är manlig.

Att aldrig hinna

Varje halvår ungefär tror jag att bara jag klarar resten av det här halvåret så blir det bättre i höst/vår. Då ska jag få mer tid att ägna åt barnen. Då ska jag ta tag i alla surdegar hemmavid och på jobbet. Och då ska jag hinna stjäla några minuter åt mitt eget välbefinnande. Halvåren kommer och går, men det enda som är bergfast är att tiden aldrig räcker till. Kanske vill jag för mycket, kanske är jag bara hopplöst ineffektiv. Vet bara att jag aldrig är i närheten av att klara allt det jag hoppas, önskar, föresätter mig. Men kanske blir det bättre efter sommaren, kanske kommer hösten att fungera...

Destruktiva beteenden

Går förbi "vårt" dagis och kan konstatera att några pigga medborgare har roat sig med att bryta loss bordsskivor från barnens utebord. Vad är det som gör det så oemotståndligt tillfredställande att förstöra för andra, vare sig det gäller dagisgårdar, väntkurer för bussar eller på tågstationer eller andra "allmänna" inrättningar?! Vad är det som gör att man sparkar ner och river sönder saker som man rimligtvis själv också skulle kunna dra nytta av?

Ibland förklarar man det med att uttråkade ungdomar som inte har någonstans att ta vägen bär sig åt på detta sätt. Vad säger det om våra förväntningar på ungdomar (och andra), om hur man uppför sig - oavsett om man har tråkigt eller ej - och vad som är OK att göra? Och vad säger det om våra förväntningar på föräldrarna till dessa ungdomar, hur mycket koll man har på vad ens barn har för sig när de är ute? Jag tycker att det är beklämmande. Dessutom finns den ekonomiska aspekten att ju mer som förstörs, desto större blir kostnaderna för att reparera och återställa (i den mån det finns några pengar för sådant) - och desto mindre pengar blir över för vettigare kostnader. Och jag kan inte förstå nöjet i förstöra för någon annan.

Uppmuntran och utmaningar

Hur gör man för att uppmuntra sina barn att lära sig nya saker? Att få dem att ta sig an svårigheter som utmaningar till för att övervinnas i stället för att förvänta sig att man ska kunna allt från början - och kan man inte direkt så får det vara! Hur gör man för att behålla en positiv känsla hos barnet när man försöker stötta dem i sitt lärande, oavsett om det handlar om att lära sig skriva, cykla, läsa eller simma. Hur behåller man giltigheten i påståendet att "det här är kul" när man måste tjata, tjata, tjata om att öva. Försöker visa på framstegen, visa på att det går bättre och bättre, förmedla att barnen ska vara stolta över att deras ansträngningar har lett fram till förbättrade förmågor. Men känner mig helt fel ute när sjuåringen frågar: Tycker du att jag var duktig nu? efter att ha skrivit ett kort brev till en kompis i en annan del av landet. Det är klart jag tycker, men det var liksom inte poängen. Hur får man barnen att lära sig samtidigt som man undviker att göra dem till prestationsdårar beroende av att någon annan tycker att de är duktiga?

Tyskt energibehov

DNs huvudledare handlar i dag om Tyskland, Vattenfall och kärnkraftsbehov. Och om att tyskarna borde förstå att kärnkraft inte alls är farligt. Detta är ett perspektiv som dykt upp mer och mer. Det härstammar dels från att kärnkraftslobbyn vädrat morgonluft och passar på att flytta fram sina positioner när rädslan för klimatkatastrofer vuxit sig stark, dels från medias oförmåga till komplexa analyser. Allt är svart eller vitt. Just nu handlar allt om koldioxidutsläpp, möjligen utvidgat till utsläpp av sk växthusgaser (det finns alltså andra gaser än koldioxid som har samma effekt) - alla andra miljöfrågor är satta i karantän. Och vill man minska koldioxidutsläppen utan att minska energiförbrukningen framstår plötsligen kärnkraften som en "ren" energikälla. Trots bristfällig miljö i urangruvorna. Trots diverse händelser vid svenska kärnkraftsverk som tydligt visar att man struntat i säkerhetsföreskrifter och gör lite som man tycker, en kultur som visat sig vara utbredd och etablerad. Och trots att vi står med radioaktivt avfall som behöver förvaras i 100.000 år innan det kan betraktas som ofarligt. Smaka på siffran: 100.000 år. För ca 10.000 år sedan började inlandsisen från den senaste istiden dra sig tillbaka i Sverige. Därefter har växtligheten etablerat sig, människan återvänt, vi har haft stenålder, bronsålder, järnålder under denna period (även om stenåldern globalt sträcker sig mycket, mycket längre tillbaka i tiden). Medeltiden slutade för ca 500 år sedan. Dagens människor anser sig kunna garantera att vi tryggt kan förvara radioaktivt material i 10 gånger längre tid än den tidsperiod som varit sedan senaste istiden. Det kallar jag hybris.

Ingenstans i ledaren nämns heller möjligheten att minska energiförbrukningen. Det är kanske inte så förvånande med tanke på tidigare DNledares inriktning i dessa frågor. OK för minskade koldioxidutsläpp, men inte till priset av minskad energitillgång. Åtminstone inte i vår del av världen. Det skapar ett trovärdighetsunderskott. Man skriver att ca 25% av Tysklands energiförbrukning härstammar från kärnkraft (en siffra som ifrågasätts i annan blogg, där Birger Schlaug uppger att kärnkraften utgör 12-13% av Tysklands energiförbrukning). Jag undrar med hur många procent man skulle kunna minska energiförbrukningen genom att effektivisera användningen.

I ledaren påstås vidare att det inte finns några bra förnybara alternativ till kärnkraft. I viss mån kanske detta stämmer - men det är inte underligt om det dröjer med goda alternativ eftersom incitamenten för att utveckla sådana är begränsade så länge kärnkraftsindustrin till varje pris hålls under armarna. Och så länge man redan i förskott bestämt sig för att förnybara alternativ inte kan ersätta de energislag vi gjort oss beroende av. Miljörörelsen brukar titt som tätt beskyllas för att vara bakåtsträvande - trots att den talar för utveckling av nya och bättre alternativ. Att klamra sig fast vid kärnkraft som energikälla, det är vad jag kallar reaktionärt.

Saker jag tycker om

Ibland kan det bli lite för mycket morrande. Jag har ägnat några dagar åt att mer noga lägga märke till alla små, vardagliga saker som så lätt försvinner bakom ilska och irritation över det som inte fungerar som det ska. Här är några exempel på vad jag njutit av:

• bada i alldeles stilla sjö i mulet väder när världen liksom håller andan
• gosa med barnen
• höra regnet mot taket och vinden i träden när jag vaknar i varm säng på natten
• diska tillsammans med barnen - utan katastrofer och utan att bli arg
• äta solvarma vita vinbär direkt från busken
• kunna kramas med min man igen - mind you, vi har inte löst haveriet från för några veckor sedan, det är bara nedstoppat längst ner i smutstvättskorgen, och det är inget bra sätt att lösa problem. Men mänsklig närhet är inte att förakta
• läsa böcker för barnen

Så lätt att glömma, men så viktigt för att göra livet mer uthärdligt!

En bra förälder

Hur är man en bra förälder? En mamma förväntas ge upp det mesta av sitt eget liv för sina barn - och det är något som bara förutsätts, inga eloger för det. En pappa kommer undan med betydligt mindre - och får beröm för betydligt mindre. Detta har gått igen i det mesta av det jag har läst i föräldratidningar och deras egenproducerade handböcker om föräldraskap. Därför är jag inte ett dugg förvånad över hur sajter på nätet hanterar pappornas närvaro, eller brist på närvaro, vilket debatterats i DN. Sajten Allt om barn anser sig, i intervju i DN (som också pushar för olika artiklar mm på sajten varje dag) vara till för att stödja mammorna - synonym till föräldrar får man anta:

Men vår främsta målgrupp är ändå mammor och kvinnor. Vi vill stärka dessa
och få dem att känna sig trygga i sina roller och i sina kroppar. Till exempel att det är okej att amma hur länge och mycket man vill och att det är normalt att magen hänger efter graviditeten, säger Kristin Gunnarsson. (uppföljningsartikel i DN)

Papporna göre sig icke besvär. Eftersom min yngsta nu är cirka fyra år är det ett tag sedan jag läste tidningar och böcker riktade till föräldrar och/eller blivande föräldrar, så jag är inte helt uppdaterad, men av allt att döma råder ungefär samma förhållanden som då, inte bara inom mediavärlden. Bland annat reagerade jag "på min tid" över att

• pappor uppmuntras (även av försäkringskassan) till att vara föräldralediga för sin egen skull, det sägs sällan något om att dela ansvaret för barnen, eller att barnen skulle vinna på det (vilket jag är fullt övertygad om att de gör);
• mammorna får råd om att låta papporna vara föräldrar "på sitt sätt" - bl a har det tagit sig uttryck i en uppmaning i en föräldratidning jag läste om att inte säga något om att pappan tar med saft som dricka till parken för att resten av dagarna tar ju mamman med vatten (underförstått att pappan endast i undantagsfall går till parken);
• ingenting skrivs heller om att mamman, som oftast är hemma mest under den första delen av föräldraledigheten, kanske har värdefulla erfarenheter att dela med sig av inför att det blir pappans tur att vara hemma. I stället ska mamman ligga lågt och inte tvinga på pappan information;
• sättet att skriva artiklar riktar sig ofta till mammor/kvinnor, både vad gäller val av teman och tonfallet i artiklarna. Det är inte underligt att om man har mammor som sin målgrupp så är det få manliga läsare (finns de alls?) som svarar på efterlysningar i läsekretsen (något som Kristin Gunnarsson i DN:s uppföljningsartikel uttryckte förvåning över). Men detta stänger papporna ute och bidrar i sin tur till att förstärka normen att de inte förväntas ta något ansvar/vara inblandade i frågor som rör barnen;
• BVC var uppenbart dåligt rustat för att möta pappor, särskilt om de kom ensamma med barn under 1 år, för att inte tala om ifall de försökte delta i de grupper som många BVC:er håller i för nyblivna föräldrar (vilket i det här fallet också verkade vara en synonym till mammor).

Det finna massor av fler exempel, och jag skulle kunna skriva mycket mer om föräldraroller, könsroller mm (och återkommer säkert vid senare tillfällen), men sammanfattningsvis kan man konstatera att pappor slipper undan mängder av de krav som ställs på mammor och kan forma sitt föräldraskap på ett friare sätt. Priset för detta är dock att de fortfarande exkluderas ur normen för begreppet föräldrar - och därmed ur alla vardagssammanhang. Jag läste för flera år sedan boken "Att göra kön : om vårt våldsamma behov av att vara kvinnor och män" av Ylva Elvin-Nowak och Helene Thomsson (finns bl a här) och minns en kommentar av en mamma som hämtade barn på dagis en dag i veckan, övriga hämtade pappan. Hon var mäkta frustrerad över att det var just på hennes hämtdagar som stövlarna var för små, det saknades extrakläder osv osv. Barnets pappa informerades aldrig om sådant.

Helena Rönnberg, chefredaktör för Vi Föräldrar, tror att man måste höja statusen i föräldraskapet samt införa individuell och lika delad föräldrapenning. Jag tror att man måste få - och inte minst tillåta - männen/papporna att ta sitt ansvar, i alla sammanhang. Individuell föräldrapenning är ett steg i rätt riktning, men under tiden är det lika viktigt att de organ där föräldraskap diskuteras vänder sig till alla föräldrar, inte bara till dem med uttänjda magar.

Rätten till semester utomlands

Sedan ett antal år tillbaka har tidningarna inför somrarna skrivit om hur synd det är om familjer som inte har råd med en årlig semesterresa utomlands. I år har dock dessa artiklar pga det ekonomiska läget bytts ut mot dito på temat "hemester" - semestrande i närområdet eller åtminstone inom Sveriges gränser. Kanske kan det väcka en bestående trend att man inte alltid måste åka långt bort för att ha en fullvärdig semester? För sedan när är semester utomlands en (svensk) mänsklig rättighet? Att man behöver semester, och gärna miljöombyte, råder ingen tvekan om - men vad i hela friden säger att den bästa formen är att varje år åka till ett annat land?! Att ibland få vara utomlands på semestern (eller i andra sammanhang) tror jag är utvecklande. Att få upp ögonen för hur det är på andra platser och se något annorlunda. Men att kunna njuta av de mer vardagliga upplevelserna är lika viktigt. Och ofta återkommande utlandssemestrar kan lätt bli slentrian - hur mycket tillgodogör man sig då? Det är inte farligt att hinna längta efter något. Att känna att man aldrig har råd, och aldrig kan "leva upp" till det som andra gör är dock nedbrytande. Därför hoppas jag att en ändring av den norm som tidningarna har förmedlat om att man ska åka utomlands varje sommar är på gång.


Själv är jag sedan barnsben bortskämd med tillgång till sommarställe och rör mig helst inte någon längre sträcka under sommarsemestern. För mina barn (ca 4 och 7 år) liksom för oss vuxna duger badsjön nära sommarhuset lika bra - eller bättre - som en fullpackad strand vid Medelhavet. Tids nog blir det dags för utlandssemester (hittills har hela familjen varit med mig utomlands när jag har jobbat), men tills vidare njuter vi av det som sommarstället kan erbjuda.

Matpriser och platt-TV

Jag kan inte låta bli att förvånas över hur människor i Sverige prioriterar mellan kostnader. Mat ska vara billigt, på gränsen till gratis, samtidigt som man gladeligen slänger ut en halv förmögenhet på t ex enorma platta TV-skärmar och renoveringar av fullt fungerande kök och badrum.

Jag vill köpa mat av god kvalitet - och jag vill att de som producerar maten ska ha skäligt betalt, antingen det handlar om jordbrukare i utvecklingsländer eller i rikare delar av världen, så att de både kan försörja sig och sköta produktionen på ett uthålligt och etiskt försvarbart sätt. Uthålligt alltså både vad gäller den egna verksamhetens ekonomi och vad gäller produktionssätt, med miljövänliga metoder och omsorg om de djur som involveras. Om det innebär högre matpriser så får det vara så. Jag behöver ingen enorm TV och har inget behov av att sätta just min prägel på kök och badrum som fungerar som de ska och inte är helt nedslitna.

Ett steg framåt, två steg tillbaka

Har redan haft det mesta av min semester och lyckades pricka in två vädermässigt bra veckor. Härligt med sol och bad och två barn som far omkring på sommarstället med fri tillgång till mormor, morfar och moster.

Men nu är jag tillbaka på jobbet. Jag jobbar på ett universitet och här är sommartid i många fall ganska ödsligt. Några enstaka ytterligare personer smyger omkring i korridorerna, men det vore synd att beskriva det som livligt. På gott och ont. Kan man koncentrera sig och jobba effektivt skadar det inte med lite lugn och ro. Har man kört fast och sitter dagarna i ända och vrider och vänder på olika textsnuttar längtar man efter något som då och då bryter dödläget. Det kanske inte skulle gå bättre att jobba, men det skulle i alla fall vara roligare att vara på jobbet. Och jag är för närvarande strandad i skrivprocessen. För varje problem jag löser uppstår två nya. Och som vanligt är tiden knapp. Finner mig själv i superstress när jag borde vara utvilad efter ledigheten. I dag dessutom trött efter att ha sovit dåligt, vilket varken förbättrar skrivförmågan eller minskar stressen.

Så enkelt men ändå så svårt

Pratade med en kompis häromdagen. Haveri i hennes förhållande. Haveri i mitt. Fler haverier i bekantskapskretsen. I nästan varje fall kommer vi fram till att det är kommunikationen som inte fungerar, det och att man inte ser eller "möter" varandra och varandras behov. Att ömsesidigheten förvandlats till en tävling om att tillgodose sina egna behov - för gör man det inte själv så gör ingen det. Kanske kvasipsykologi, men det är så det ser ut i mitt förhållande. För några veckor sedan tänkte jag att nä, nu får det vara nog. Vad som helst är bättre än det här. Och att leva själv (utan partner) är inget som skrämmer mig, snarare tvärt om. Så tänkte jag på att rycka upp barnen ur deras invanda miljö, med kompisar, dagis, skola/fritids, all oro som en flytt, separation och dubbla boenden skulle innebära. Och jag kan inte. Jag trodde aldrig jag skulle säga något sådant, men tills vidare stannar jag kvar - för barnens skull. Så länge de inte märker att förhållandet är dåligt. Som det är nu är det inga gräl, inga påhopp, men en stumhet och ett avstånd mellan oss vuxna i situationer utanför vardagslivets alla åtaganden. Förändras det till det sämre får man göra en ny bedömning, men tills vidare biter jag ihop och står ut.

Mårrans villervallor

Livet en serie av parallella villervallor att morra över. Stort som smått, från ett frustrerande arbete, ett förhållande på tomgång och intensiv önskan om att våra barn ska växa upp till glada och trygga personer - till ilska över en värld som lämnar en hel del övrigt att önska. Det och mycket annat utgör Mårrans villervallor.